De flesta samhällen i världen har styrts direkt eller indirekt av dem som ansetts vara mest erfarna och visa. Det har tagit sig olika former i olika samhällen men grunden har alltid varit att lång livserfarenhet räknats som en merit som ingen annan än den livserfarne kan tillräkna sig, hur skarp och intelligent man än är.

Olika byråd, byäldste och dylikt är ett tydligt exempel på att även naturfolk har insett vikten av erfarenhet vid beslutsfattande.

I motsats till vad nutida debattörer kan tro så är detta ingen genusfråga och tecken på patriarkaliskt förtryck. I många afrikanska kulturer är det de gamla kvinnorna som bestämmer i till exempel arvsfrågor. I dagens Vietnam är det den gamla modern som får beställa mat på restaurangen oberoende av vad var och en önskar sig. Hon vet vad alla kan få från plånboken som hon själv håller i.

Självfallet finns det också exempel på den motsatta könsdominansen.

Grejen är bara att det inte är könet utan åldern som ger rätt att avgöra vad som är rätt eller fel, görligt eller ogörligt, klokt eller oklokt i längden.

Visst präglas alla samhällen av att de unga gör uppror mot de äldre för att få inflytande. Det är helt naturligt med att vara otålig och vilja förändra allt på en gång.

Visst är det också sant att om de gamla får för stort inflytande kan utvecklingen bromsas (det ser vi tydligt i upprörande domar från bland annat ”byråd” i vissa delar av konservativa regioner i Afghanistan, Pakistan eller Indien).

Den västerländska tanken att alla skall bli representerade i samma omfattning i beslutprocesserna – något som i sig är önskvärt – har dock lett till att man har marginaliserat de äldre som besitter livserfarenheten. Småpojkar som Fridolin predikar för erfarna rektorer om vad som är rätt och fel.

Våra söner och döttrar läxar upp oss i rätt värdegrund utan att ha en aning om hur världen och människor fungerar. Ekonomin skall vi inte ens tala om.

Jag själv behöver inte gå längre än till mig själv för att exemplifiera sanningen att ”innan man är säker är man gärna tvärsäker för att efter ett tag bli helt osäker”.

I mina svaga stunder önskar jag mig ett parti som leds av av Patrik, fast jag vill ha den Patrik han är idag och absolut inte den som han var när han samlade sina erfarenheter som en tjänstvillig springpojke på en anonym afrikansk ambassad.

Samtidigt är jag realist och inser att även om vi är många som läser den här hemsidan, är vi en minoritet som inte når mer än kanske någon procent av den röstberättigade befolkningen.

Ändå önskar jag mig någon Alf Svensson som lyssnar även på motståndarnas argument.

Elöd Szántó är djurhälsoveterinär och beskriver sig själv som utböling och acklimatiserad västgöte.