I frågan om huruvida det är den fria fantasin eller den empiriska verkligheten som bör styra mänskligt tänkande så har jag redan sagt att jag tror att den fria fantasin är nödvändig för de stora genombrotten men att människan är rökt om hon glömmer bort empirins diktat. Jag har också framfört att jag tror att västerlandet nu för tiden är näst intill rökt av just detta skäl på grund av de postmodernistiska tänkandets dominans i vår tid (se mitt tidigare inlägg ”Thorilds ord”). Om du inte vet vad jag menar med postmodernism så läs i stället PK-tänkande. Jag tror att det är ungefär samma sak.

Det fria tänkandet växer ur inälvorna, magen, hormonerna. Det styrs bara av sådant som hunger, berusning och längtan. Det är oregerligt. Det åstadkommer konstnärliga storverk. Men den som bara tänker fritt riskerar att bli som en haschpundare.

För att det fria tänkandet alster ska kunna godkännas av ett sunt samhälle måste det kontrolleras och hallstämplas av den stenhårda och trista jury av revisorer och andra fyrkantiga typer som säkerställer att reglerna för plus och minus faktiskt respekterats av den fria tanken och att han stavar rätt och sköter meningsbyggnaden (samt gärna att han har en vårdad handstil, ni som är för unga för att veta vad det betyder kan fråga mig i särskilt ordning). Det fria tänkandet måste övervakas av det rätta tänkandet.

(David Hume, upptäckte jag nyligen, sa något liknande. Hans ”förnuft”, som motsvarar vad jag kallar det rätta tänkandet, har som enda uppgift att som slav och betjänt hålla ordning på sin herre, känslorna eller det fria tänkandet. Det är fan att man aldrig kan komma på något som ingen annan sagt.)

Om någon skickar in ordet ”hållbarhet” i mina öron, och därmed i min kropp, så vaknar inte revisorerna men däremot tarmarna och lymfkörtlarna, det fria tänkandets inspiratörer. De vet inte varför de reagerar som de gör, men de gör instinktivt motstånd ungefär som om de utsatts för en lukt mitt emellan pyton och vit flugsvamp. Hållbarhet, anar mina inälvor, kan vara något uthärdligt men är troligen snarare farligt.

Varför reagerar min kropp så negativt på begreppet hållbarhet? Nu börjar kampen. Mina instinkter säger att hållbarhet troligtvis är något skumt. Men när instinkterna börjar tala så vaknar juryn av revisorer, empirins representanter, och frågar vresigt varför jag besvärar dem, varför kan de inte få dricka sitt portvin ostörda av vettvillingar?

Ursäkta att jag stör, revisorer, men lyssna nu!

Hållbarhet betyder att saker och ting inte ändras. Den industriella revolutionen var motsatsen till hållbarhet. Förändringarna var revolutionerande och oerhört fördelaktiga för mänskligheten. ”Allt som är fast förflyktigas”, skrev Karl Marx i det Kommunistiska manifestet. Det är antitesen till hållbarhet. Västerlandets framgångar bygger på att vi förkastat det hållbart existerande och skapat något bättre. Detta vet mina inälvor och därför reser de sig i protest mot begreppet hållbarhet.

I vilket sorts samhälle passar ordet hållbarhet? Jag tror i det antika Grekland som fick sin beskrivning och självförståelse genom Aristoteles, ett tänkande som för övrigt återuppstod i Europa som samhällets dominerande världsbild under högmedeltiden, ungefär 1200-talet, med skolastikerna, just den sortens idéer som senare förkastades när människor började tänka fritt och därmed skapade det moderna västerlandet.

För Aristoteles (och hans företrädare Platon) var världen färdigskapad och slutligt utmejslad i varje detalj. Den var som den var och människornas uppgift i tillvaron var inte att förändra den till det bättre, ty den var redan perfekt, utan bara att se till att inte förstöra den. (Se likheten med miljörörelsen. Varje skalbagge ska värnas eftersom den ingår i det perfekta Kosmos som inte kan förbättras, bara försämras.)

Det gällde att varje individ anpassade sig till den funktion som tillvaron hade tänkt ut för just vederbörande individ. Den som Kosmos hade utsett till filosof skulle bli filosof. Den som Kosmos utsett till flöjtspelare skulle bli flöjtspelare. Den som inte begrep någonting kunde i alla fall bli slav eller någon annan sorts arbetare. Aristoteles levde i ett slavsamhälle. Tanken på något slags jämlikhet mellan människor hade inte slagit honom. Den tanken kom inte förrän senare med revolutionären Jesus.

Aristoteles skulle ha gillat ordet hållbarhet. Det var precis vad han eftersträvade. Hela hans tänkande gick ut på att människorna skulle anpassa sig till det oföränderliga och fulländade Kosmos som redan var inrättat och i varje detalj perfekt bara det fick existera i sin renhet och ingen försökte ändra något.

Går det, revisorer, att komma längre från det västerländska samhällets obändiga självtillit, revolutionära framtidstro och föreställningen om en sorts någon gång i framtiden kanske uppnåelig jämlikhet mellan människor än den tankevärld där den skolastiska, aristoteliska hållbarheten befinner sig?

För att gå tillbaka till startpunkten tror jag att felet är att en massa människor av ren slentrian och vänlig anpassningsvilja gillar att säga saker som låter bra – till exempel just hållbarhet – men som de inte begriper och inte bryr sig om att begripa så länge det verkar lönsamt.

Eller också har jag fel. Typ att den mentalitet och världsuppfattning som ligger bakom västvärldens framgångar kanske är historiskt överspelade och att vi nu är på väg in i något annat som människorna kommer att gilla bättre, exempelvis ett stabilt och oföränderligt och därför hållbart egyptiskt faraosamhälle under muslimsk ledning.

Men jag har inte fel. Jag kan bli klubbad i huvudet och förintad, men på den här punkten har jag inte fel.