Häromdagen bevistade jag Britt-Marie Skjölds begravning. I likhet med Veuve Clicquot, ”Gula änkan”, övertog Britt-Marie i ungefär trettioårsåldern sin avlidne mans företag och drev det med stor framgång i decennier. I Britt-Maries fall hette företaget Kronborsten. Att jag övervar begravningen beror på att Britt-Marie satt i styrelsen för Stiftelsen Den Nya Välfärden där jag är ordförande.

Britt-Marie var märkvärdig genom sin företagarkompetens. För den blev hon invald som första kvinnliga ledamot i styrelsen för arbetsgivarföreningen SAF. Jag tror jag vet hur Britt-Marie tänkte. Om hon fortfarande suttit i styrelsen för SAFs efterträdare Svenskt Näringsliv så hade hon inte funnits bland dem som petade Leif Östling för att han undrat vad han får för skattepengarna.

Detta begrundade jag lite vemodigt under begravningsakten i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden. En självklarhet slog mig med stor kraft, nämligen att vi lever i historien och att stora saker sker i historien fast vi kanske inte alltid noterar det medan det pågår.

Jag vet inte om det var Hans L Zetterberg eller Anders Röttorp som för många år sedan gjorde mig medveten om en annan självklarhet, nämligen att samhället består av tre (en del säger fyra) olika sfärer eller arenor med olika beteenden och spelregler: staten, näringslivet samt det civila samhället (de som säger fyra menar att familjen bör avskiljas från det civila samhället och betraktas som en egen, självständig social sfär).

Arenorna är olika. I familjen hjälper man sina nära på grund av släktbanden. Detta kallas nepotism eller korruption om det sker i staten. I näringslivet handlar det om att tjäna pengar, men det gör det inte i staten. I staten ska rättssäkerheten vara viktigare än ekonomin. Staten måste vidare hålla sig till ett strikt regelverk vid tjänstetillsättning som inte alls respekteras när vi bjuder hem vänner på middag.

Västerlandets framgångar beror inte minst på att vi, utan att egentligen prata om det eller ens klargöra för oss själva vad vi sysslat med, lyckats isolera de tre (eller fyra) arenornas regelverk från varandra. De har kunnat specialisera sig på sin speciella uppgift genom att utveckla sina åtskilda värderingar och beteenderegler och därmed lyckats göra helheten – samhället – så mycket mer effektivt behaglig.

Att arenorna hållits isär beror emellertid inte på någon sorts kollektivt förnuft hos ett folk som det svenska utan på balanserande maktkamp. Att staten inte tog över näringslivet ens när de socialistiska drivkrafterna var som obändigast berodde på att näringslivet hade makt att bjuda motstånd. Detta i sin tur berodde, tror jag, på att näringslivet ursprungligen inte var ett tjänstemannavälde – som faktiskt, i detta avseende, i mycket påminner om staten – utan om ägande företagare av kött och blod som utgjorde en stark samhällsklass, kapitalistklassen om man så vill, sådana som Britt-Marie kort sagt.

Det vemod jag kände under Britt-Maries begravning berodde på att jag inser att en av de tre (eller fyra) sfärerna, nämligen staten, lite i taget, nästan omärkligt, under lång tid och med ökande framgång tar kontrollen över de övriga sfärerna. Förändringar i historien kan vara kolossala och tydliga, till exempel slaget om Stalingrad eller Napoleons fall vid Waterloo, men för det mesta handlar det nog om pyttesmå skiften vars mening framträder först på avstånd.

Processen drivs inte av någon plan hos staten att skaffa sig kontroll genom att överta företagens aktier – löntagarfonderna var troligen det sista försöket i den grenen – utan om att impregnera sitt eget tänkande hos motståndaren och därigenom utplåna de skillnader i värderingar och stil som tidigare höll sfärerna åtskilda och specialiserade var och en på sin uppgift.

Östling-fallet är bara en detalj, men en symboliskt betydelsefull detalj i den stora berättelsen om svensk historia. Andra detaljer är sådant som att staten har fått för sig att den rätteligen ska få ha synpunkter på om företagen har en viss könssammansättning i styrelse och personal och om företagen är tillräckligt hållbara för att få vara med på statens exportfrämjande resor. ”Tänk som vi”, säger staten till företagen, ”så får ni vara med och leka”.

Statens taktik är densamma i förhållande till det civila samhället inklusive familjen. Försöken att kvotera den statsarvoderade barnledigheten bland makar är bara ett exempel. Det kan tyckas naturligt att en feministisk regering vill förmå familjer att bete sig som feminister önskar, men det som många inte gör klart för sig, liksom jag innan jag satt där och filosoferade i kyrkan, är att det som pågår är en revolution i ultrarapid. Staten är välorganiserad, men det är varken näringslivet eller det civila samhället. Staten tar den tid den behöver, ett litet steg i taget, och det finns inget politiskt parti som anmäler avvikande mening, troligen för att partierna numera har sin förankring och försörjning hos staten, inte som förut i näringslivet och det civila samhället.

Avslutningsvis en möjligen paranoid observation. År 2008 startade Alice Bah Kuhnke en ”tankesmedja” som hette Sektor3 och handlade just om det civila samhället. Jag var inbjuden som talare på lanseringsfesten. Bakom tankesmedjan stod en massa organisationer från det civila samhället, till exempel Sveriges muslimska råd och Fonus (som väl egentligen är ett företag, men à la bonne heure). Kalaset var fullt med folk från olika föreningar och stiftelser och intressen. Idag hade jag benämnt dem ”aktivister”, men då hade jag inte upptäckt ordet. Jag talade på temat att de skulle akta sig för att bli beroende av staten men jag märkte att budskapet snarast väckte förstämning. De närvarande personerna ville inte alls bli oberoende av staten, de ville ha mer pengar från staten. Jag tror att önskemålen noterades av den blivande kulturministern. Troligen hade hon till skillnad från mig full pejl redan från början.

Det här är en del av Sverige som vi, i varje fall jag, vet mycket litet om. Hur går det till i Kulturdepartementet? Vilka är kopplingarna mellan å ena sidan olika slags aktivister som kämpar för klimat och fängslade minkar och å den andra statskassan? Hur går det till när staten sluter det civila samhället till sin barm och plånbok?