Småland tidigt 70-tal. Framför kyrkan, vackert belägen på en liten kulle där vägen delar sig, fanns en busshållplats med byns enda lyktstolpe. 300 meter därifrån en nerlagd skola, tillfälligt ockuperad av traktens raggare – lite eufemiskt benämnd ”ungdomsgård”. Inredningen bestod av två pingisbord, en secondhandsoffa, kassettbandspelare, nedbrunna blockljus och ett berg av porrtidningar. Riktigt mysigt, tyckte jag och mina 14-åriga kompisar.

Under veckosluten kunde man handla öl och vodka direkt från bakluckan på Åkes Volvo. Priserna var rimliga, även om sortimentet var något begränsat. Åke tog hand om sina klienter. Ibland hade han med sig 20-åriga tjejer i bilen, och vi kollade på dem medan de kedjerökte.

Idyllen stördes en kväll när en okänd figur dök upp under lyktstolpen framför kyrkan. Det var en kraftig kille i grön sportjacka, och det var uppenbart att han inte väntade på bussen. Någon trodde sig veta att han hette Rickard och kom från centralorten Nybro. Ryktet förtäljde vidare, att han sålde hasch. Åke hade fått konkurrens.

Vi samlades runt Volvon, förutom jag 3-4 andra mopedkillar, Åke och ett par av de kedjerökande tjejerna. Inte många ord yttrades men alla tittade bort mot Rickard, som tittade tillbaka. Han hade en psykologisk fördel, eftersom han såg oss från en höjd och avtecknade sig i lampljuset. Det gick en dryg kvart innan Åke tog av sig jackan, hängde den över backspegeln och började gå mot lyktstolpen. Vi följde varje steg, väl medvetna om att något stod på spel. Något som inte direkt hade att göra med våra nyss inköpta starköl, utan mera handlade om… heder.

Till slut var det bara tio meter kvar. Åke fortsatte att gå, Rickard fortsatte att inte röra en min. Avståndet krympte till fem meter och sen hände det mycket snabbt. Plötsligt svängde Rickard runt och flydde hals över huvud, som när man flyr för sitt liv. Han kom aldrig tillbaka.

Så gick det till när knarkhandeln stoppades i min hemby. Med dagens ögon sett, hade det ju varit enklare att skicka ett mess till polisen och tipsa om att någon säljer droger utanför kyrkan. Men ingen av mina kompisar kom på den tanken. Det hade varit en annan sak om det gällt inbrott eller cykelstöld, då är det klart man polisanmäler. Men hur skulle polisen kunna lösa de territoriella tvisterna mellan Åke och Rickard?

Denna händelse dyker upp i mitt minne när jag läser om klanstrukturer i förorten. Inte så att min småländska hembygd var någon no go-zon, men om en främling dök upp och krävde utrymme, kunde det utlösa försvarsmekanismer hos den lokala maffian. Även om denna maffia bara bestod av en handfull raggare med vidhängande mopedpojkar.

Vi tänker ofta på klansamhällen som ett primitivt utvecklingsstadium, något vi lämnade bakom oss under vikingatiden. Och därför omöjligt kan förstå. Men riktigt så civiliserade är vi inte. Den villkorslösa tilliten till staten är inte urgammal, och börjar redan naggas i kanten. Innan dess var lokala, etniska, religiösa eller andra nätverk viktiga för att vi skulle känna oss trygga.

Vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken, men jag tror det svenska klansamhället kommer tillbaka, i någon form. Ju sämre myndigheterna blir på att förebygga brott, desto mer måste vi lita på ”alternativa auktoriteter”. Grupper kommer att formera sig mot grupper, precis som i många andra länder.

Däremot tror jag inte på någon tydlig frontlinje, mellan vita etniska svenskar och mörkhyade invandrare. Den konfliktlinjen må vara vänsterns och nazisternas sista hopp – men förhoppningsvis är det hoppet förgäves.