Muslimska ledare, imamer, uttalar sig ibland i svenska media och svarar på frågor om religionen eller deltar i en religionsdebatt. Deras deltagande behövs eftersom människor läser och ser mycket som väcker frågor om just islam. Mycket av frågorna och de svar som imamerna ger handlar om vad som står i Koranen, islams heliga skrift. Men hur står det till med kvaliteten på imamernas svar? Hur förhåller de sig till sanningen?

Koranen är cirka 1400 år gammal och enligt muslimsk tro baseras den på profeten Muhammeds uppenbarelser i Mekka och Medina. Under åren 610-632 fick han där ta emot Guds (Allahs) ord, förmedlade av ängeln Gabriel.

Ett visst ämne avhandlas i många fall på flera olika ställen i Koranen. Och ibland ger skriften motsägande svar i ämnet. Om någon ska berätta vad Koranen säger i ett sådant ämne och inte kan eller vill citera alla olika svar, då bör personen berätta om den sida av saken som skriften framhåller störst antal gånger och kanske också mest detaljerat. I flera fall som jag diskuterar nedan går svenska imamer emot denna rimliga princip. De presenterar en sida av saken som har mindre stöd i Koranens text. Jag finner detta oärligt. Dessutom görs ibland hejdlösa överdrifter.

Den princip jag här angav måste tillämpas med förstånd. I Koranen inleds 113 av 114 suror (kapitel) med en fras som är litet olika i de två dominerande översättningarna av Koranens arabiska text till svenska. Frasen lyder i ena fallet ”I Guds, den nåderikes, den barmhärtiges namn!” Ett par gånger har jag sett att frasen tagits som exempel på att Gud (Allah) är barmhärtig. Det är naturligtvis inte rimligt. Om jag skulle säga 113 gånger att jag är klok, visar inte det att jag är klok. Snarare tvärtom.

Det sorgliga i den här härvan är att de imamer som har falskciterat Koranen är personer som brukar ge uttryck för tolerans, öppenhet och en modern demokratisk inställning. Imamernas påståenden visas kursiverade nedan. Som stöd anger de verser ur Koranen (sura:vers) i Mohammed Knut Bernströms översättning ”Koranens budskap” (2002).

Påstående 1: Det står i Koranen att meningsmotståndare är välkomna att framföra sina argument och invändningar (27:64).

Så här står det i versen 27:64: ”Kan det finnas en gud vid sidan av Gud? – Säg: Lägg fram ert bevis om ni tror att det ni säger är sant!”

Nej, Koranversen 27:64 välkomnar inte argument och invändningar från motståndarsidan. Vanligen får skriftens belackare ta emot hot om våld och straff. Så även här. Cirka 10 rader nedanför versen 27:64 står det: ”Säg: Gå ut och se er om i världen och lägg märke till spåren som visar hur slutet blev för de obotfärdiga syndarna som förnekade allt” (27:69). Detta är en vanlig skrämseltaktik i Koranen. Skriften försöker här lura okunniga människor att man kan omkomma i en naturkatastrof om man avvisar profeten Muhammeds budskap.

Det finns ytterligare några passager i Koranen av typen ”Lägg fram ert bevis”, t ex 2:111, 11:13, 21:24, 46:4 och 52:34. Välkomnande är de inte. De handlar om saker som inte går att bevisa, t ex vilka som kommer till paradiset, eller om motståndarna kan uppvisa något dokument likvärdigt med Koranen.

För övrigt kan det tyckas fräckt att uppmana motståndarna att lägga fram ett ”bevis” när man själv inte redovisar något sådant. Det som Koranen verkar anse vara den viktigaste länken i det egna ”beviset” är naturens beskaffenhet i vidaste mening. Den förs fram på många ställen i skriften, t ex i verserna 6:95-6:99. Javisst, naturen är fantastisk, men det saknas belägg för att den har skapats av Gud (Allah). Det saknas belägg för att någon gud vilken som helst har varit inblandad.

En annan vers, 21:22, ser ut som ett försök till bevis: ”Men om det i himlen eller på jorden hade funnits gudar vid sidan av Gud skulle världsalltets ordning ha brutit samman!” Trots den tvärsäkerhet som denna sats framförs med, får den nog ses som bara en lös hypotes.

När människor säger: ”Om ändå änglar hade sänts till oss!” eller ”Om vi ändå hade fått se vår Herre!” avfärdar Koranen dem med ”Vilken hög uppfattning har de inte om sig själva! Vilken oförskämd uppstudsighet!” (25:21). Alltså utskällning istället för välkomnande av invändningar.

En skojig vers, åtminstone nära 1400 år efteråt, är 6:124. Belackarna säger: ”Vi kommer inte att tro förrän vi får se detsamma som Guds sändebud har tagit emot.” (avser Muhammeds uppenbarelser). Koranen svarar: ”Förödmjukelse ska drabba dessa onda människor … och ett strängt straff väntar dem för deras onda anslag.” Det är typiskt för Koranen. Straff och åter straff, inte något välkomnande av meningsutbyte. Påståendet 1 är falskt.

Påstående 2: Det konstateras att inget tvång får råda i religiösa ärenden (2:256).
Koranen 2:256 säger bl a: ”Tvång skall inte förekomma i trosfrågor.”

Det låter fint och satsen citeras därför ofta av muslimer. Den motsägs dock av flera andra i Koranen och kan också sägas vara tagen ur sitt sammanhang. I nästa vers (2:257) står det: ”Men de som förnekar sanningen har onda makter till beskyddare som leder dem ut ur ljuset till mörkret. De har Elden till arvedel och där skall de förbli till evig tid.” Att hota med helveteselden är grovt psykiskt tvång. Anser Koranen att tvång bara är fysiskt?

K. V. Zetterstéens översättning från 1917 är mer kategorisk (2:257): ”Det finns inget tvång i religionen, den rätta vägen …. ”.

Det finns minst sju verser i Koranen som säger att det går riktigt illa för den som lämnar islam, t ex 2:217: ”Men skulle någon av er avsvära sig sin tro och dö som förnekare, skall hans strävanden gå om intet och bli utan frukt i detta liv och i det kommande; dessa människors arvedel är Elden och där skall de förbli till evig tid.” Detta är psykiskt tvång, hot om hemska saker. Andra exempel är 3:77, 3:90-1, 3:177-8, 4:137-8, 5:54 och 16:106. Att citera versen 2:256 och samtidigt förtiga existensen av sju motsägande verser är att ge en falsk bild av Koranens innehåll.

Dessutom är Koranens text starkt fientlig mot andra religioner och säger på minst tre ställen att islam kommer att segra över dessa: ”… och för att förkunna den sanna tron som skall föras till seger över all annan form av gudstro, hur förhatligt detta än kan vara för …” (9:33, 48:28 och 61:9). Det sägs också i Koranen att man som muslim inte ska ha nära kontakter med personer från andra religioner (3:118, 4:144, 5:51) och att man inte ska tro på vad sådana personer säger (3:73). Påståendet 2 är falskt.

Påstående 3: Koranen säger att ett lands regenter ska vara förtroendevalda (4:59) och att de sedan ska regera genom samråd med befolkningen (42:38).

Så här står det i Koranen 4:59: ”Troende! Lyd Gud och lyd Sändebudet och dem bland er76 åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts; och om ni råkar i tvist om något, överlåt då avgörandet åt Gud och Sändebudet, .…” I noten 76 skrev M. K. Bernström: ”D v s bland de troende.”

Korantexten vänder sig här till de troende (alltså muslimerna) och noten 76 bekräftar att de som anförtrotts ”myndighet och ansvar” är personer bland muslimerna. Texten säger alltså ingenting generellt om ett lands regenter eller om representativ demokrati. Även när det gäller versen 42:38 och tillhörande not 39 har budskapet samma begränsning till ett samhälle där både folket och de styrande är muslimer. Det samråd som det talas om ska finnas inom gruppen troende. Det är inte tal om någon generell rekommendation om samråd mellan ett folk och dess regenter oberoende av religion. Koranen skisserar på en utopisk religiös monokultur.

Det finns många ställen i Koranen där de troende tvärtom varnas för samröre med icke-muslimer. Till exempel ”Troende! Välj inte judar och kristna till era bundsförvanter – de stöder och skyddar varandra – och den av er som söker deras stöd och skydd blir en av dem.” (5:51); verserna 3:118 och 4:144 är likartade. Påståendet 3 är falskt.

Påstående 4: Utövare av andra religioner ges inte enbart religionsfrihet, utan muslimer förväntas även beskydda kloster, tempel, synagogor och kyrkor (22:45).

Påståendet innehåller två fel. Dels är versnumret fel; det ska vara 22:40. Dels säger Koranen moskéer, inte tempel. Om 22:39 tillfogas, blir texten så här: ”Tillåtelse att kämpa har de mot vilka ett orättfärdigt krig förs – och Gud har makt att ge dem stöd – de som i strid mot all rätt jagas bort från sina hem därför att de säger: ”Gud är vår Herre!” Och om Gud inte höll tillbaka vissa människor med andra som redskap skulle helt visst kloster och kyrkor, synagogor och moskéer där Guds namn åkallas utan uppehåll, ha jämnats med marken.”

Versen 22:40 ger ingen generell maning till religionsfrihet. Den berättar om en händelse där Gud påstås ha ingripit för att skydda olika kyrkliga byggnader. Koranen uttrycker tvärtom ofta intolerans mot de otrogna, d v s icke-muslimerna. Med hjälp av en statistisk analys har jag funnit att omkring 440 textställen i Koranen hotar med straff för de otrogna (tidskriften Bright 2015-4).

Koranen ger verkligen ingen religionsfrihet. Tvärtom visar skriften på många ställen ett glödande hat mot ”dem som sätter medhjälpare vid Guds sida”, alltså månggudadyrkarna. I versen 4:48 sägs de begå ”en oerhörd synd” och längre fram ägnas de sex verserna 116-121 åt en skoningslös straffpredikan som mynnar ut i ”Helvetet skall bli deras slutliga hemvist, och därifrån kan de inte fly.” Se även sista stycket under påståendet 2. Påståendet 4 är totalt förljuget.

Påstående 5: Dessa utvalda föreskrifter kan anses vara föregångare till den moderna demokrati som vi har idag.

De föreskrifter som åsyftas är de fyra första påståendena. Som visats ovan är dessa inte korrekta. Att använda dem i en historierevision är häpnadsväckande oseriöst.

Det som brukar kallas ”demokratins vagga” stod i det gamla Grekland grovt räknat 1000 år innan Koranen ställdes samman. En tidig föregångare var också Konfucius (cirka 500 f. Kr.), som presenterade en föredömlig moral för mellanmänskliga förhållanden: ”Gör inte mot andra det du inte vill att andra ska göra mot dig!” Även den besläktade judeo-kristna gyllene regeln formulerades långt före Koranens ankomst. Att antyda att Koranen är något av en föregångare till modern demokrati är en fräck bluff som inte borde lura någon upplyst person. Både tidsfaktorn och skriftens hätska innehåll talar tvärtemot påståendet 5.

Versen 48:13 är inkompatibel med demokrati: ”För dem som inte vill tro på Gud och Hans Sändebud – ja, för alla som förnekar sanningen – har Vi en högt flammande Eld i beredskap!” Detta framstår som en obehaglig förlaga till Förintelsen.

Påstående 6: Det finns inget i islam som säger att en muslim inte kan konvertera till en annan religion.

Tre imamer har intervjuats och de verkar eniga om att påståendet 6 är korrekt. Dock är påståendet oklart eftersom ordet ”kan” har flera betydelser. Det rimliga är att anta att det här handlar om huruvida en muslim får – är fri att – konvertera. Underförstått: utan problem. Men Koranen hotar avhoppare med straff (se påståendet 2) och uttrycker därmed tvång i frågan. Imamerna har alltså fel. Koranen domderar och imamerna fabulerar.

Jag förstår om imamerna skäms för det grova våldsspråk som genomsyrar Koranen. Men varför görs alla dessa osanna påståenden? De gör bara saken värre. Har de inte insett att Sverige är ett öppet samhälle?

Källor:

SvD Opinion 2015-01-28 (Påstående 1-5: Kashif Virk) och SvD-bilaga från ID Media, februari 2016 (Påstående 6: Kashif Virk, Awad Olwan och Abd al Haqq Kielan refereras till, men skribenten är anonym).

Svante Brandänge, professor emeritus i kemi med intresse för Koranen