Mina morföräldrar var födda på 1880-talet. En ko, häst och några hönor. Vatten hämtades i källan i skogen. ”Dasset” fanns bakom vedboden. Konsumbussen passerade en gång i veckan.

Mina föräldrar, födda 1915, flyttade till Stockholm i början på 1950-talet. Vi barn föddes sent 1940-tal. Tills vi var i 10-åldern bodde vi i en omodern lägenhet på Söder. Omodern betyder endast kallt vatten, inga värmeelement samt toalett i farstun.

Ja, vi var på intet sätt ensamma att bo så här. De flesta ur arbetarklassen bodde under liknande förhållanden. Många hus på Söder i Vasastan och på Kungsholmen hade samma ”standard”. Det dröjde till långt in på1970-talet innan de sista omoderna lägenheterna försvann.

I och med flytten till Stockholm fick min far fick arbete på verkstad. Han blev senare ”försteman” i sitt lag och till slut verkstadschef. Vår Mamma var hemmafru. Hon skötte hemmet, maten och inte minst ekonomin. Pappa lämnade varje vecka sin lön till Mamma.

Vi fyra kunde klara oss rätt bra på en lön. Det är idag för de allra flesta familjer en omöjlighet. Jag vill minnas att jag sett lönebesked från Pappa på 250 kronor, vilket ger 1000 kronor i månaden. Tilläggas ska att skatten på den tiden var mycket låg, kanske tio procent.

År 1955 flyttade vi till Vällingby och fick varmvatten och badkar och egen toalett. Vilken lyx! Fyra personer i en tvåa på 62 kvadrat, vi var i himlen. Hyran var 250 kronor.

I och med flytten till Vällingby började min Mamma arbeta deltid i skolbespisningen. Vi barn var nu i tioårsåldern kunde klara oss själva några timmar på eftermiddagen.

Jag minns tydligt att våra föräldrar planerade vår gemensamma framtid, utan att lämna oss några detaljer.

År 1958, det år då Sverige skulle vara värd för Fotbolls-VM – en otrolig händelse på den tiden – hände en annan märkvärdig sak. Jag minns dagen helt klart. Efter skolan var både Pappa och Mamma hemma. På en vardag! Något mycket viktigt måste ha hänt, var farmor död eller mormor?

Nejdå. Föräldrarna visade oss stolt en tingest med två spröt. En riktig TV, svartvit och 17 tum! Tysk kvalitet, sa Pappa, en Grundig.

Pappa arbetade extra på kvällar och helger, rev biobiljetter (i tjusig uniform) på Sandrew-biograferna. Mamma städade kontor två gånger i veckan.

Det var en lördag efter skolan (just det). Pappa hade finkostymen på och Mamma hade dräkt med tillhörande hatt. Något måste vara på gång. Men vad?

Jo, vi fick en tur med nya bilen! En mintgrön Morris Minor. Vi var otroligt stolta. Det var bara en familj till som hade bil i huset. Jojo, det gick bra för oss.

Några år senare kom nästa steg. En sportstuga några mil norr om Stockholm. Stugan hade samma komfort som lägenheten på Söder, ”torrdass”, vatten i brunn 50 meter bort och en ”varmvind” som höll värmen. Men vad gjorde det? Det var ju vårt eget. Där tillbringades all ledig tid, sommar som vinter.

Min syster och jag kunde studera vidare. Våra föräldrar manade på oss: Ni ska få det ännu bättre än vi har det, och då måste man studera. De påminde oss ofta.

Min syster var den första i familjen att ta Studenten, stoltheten hos våra föräldrar visste inga gränser. När vi slutade gymnasiet, kunde vi välja och vraka bland alla arbeten som fanns att tillgå. Det hände att arbetsgivare kom till skolgården och delade ut reklamblad: Kom till oss och prova på under sommaren.

Ja det var andra tider.

Vi betalade utan (nåja) att knota allt högre skatter. Vi skulle få tillbaka en del senare i livet! Ja så sas det.

Nu förstår jag att den här resan var mycket lite värd. Det hade varit bättre att hoppa in i kön precis framför utbetalningsluckan. Jag känner mig totallurad.

Vi bor numera i Västerort. Vi sålde bostadsrätten, ”cashade in” som det heter. Detta tillsammans med eget litet sparande gör att vi kan leva på anständig nivå. Jag ser ofta i vårt lilla centrum mindre lyckosamma pensionärer. Jag ser hur de skamset plockar burkar och vittjar soptunnor.

Allra värst verkar det vara för dem som blivit ensamstående. De allra flesta har jobbat sedan 15-årsåldern. Kvinnor som valt att sköta hem och barn. De kvinnorna har ofta en pension på åtta, nio tusen kronor före skatt. Det sorgligt att se ”this happens in Sweden”.

Jag hoppas att jag har fel, men det här är nog bara början.

Kaj Jacobsson, 71, har gjort lite av varje, mestadels som småföretagare. Alltför sent, menar han, har han insett vart Sverige och svenskarna är på väg och anser sig därför totallurad.