Funderar så på alla dessa upprop som presenteras en efter en dagligdags i kölvattnet av #metoo. Vem är uppdragsgivare? Vem betalar? Vad är syftet? Konsekvenser? All kommunikation, må vara reklamkampanjer eller lärarledd undervisning, sker på mottagarens villkor varför det inte alltid blir som det var tänkt. Människor gör något med det de hör och läser.

Jag studsade då SvD publicerade åtta sidor med vad som verkade vara läsarnas egna porrnoveller eller fjortisars ruskigaste sexhistorier. Dramaturgin följer ett bestämt mönster som väcker associationer till 1980-talets Mitt Livs Novell och Harlekins Erotikserie. Då handlade det om mannen av börd och kvinnan av folket eller direktörens son och arbeterskans dotter. Nu så handlar det om det stora skådespelande manliga geniet och berättarjaget som inte är ett skådespelande geni. En känd och en okänd.

Språket i dagens SvD hade aldrig passerat då för läsarna hade slagit bakut och vägrat köpa. ”Kuk, kåt, knulla, fitta och rövknulla” är ett tilltal som luktar trasiga nedkissade skoltoaletter och ostädade stinkande dito på tågen. Då som nu mobbarnas språk.

Låt gå för att man vill väcka uppmärksamhet. Så vad berättar då skådespelerskorna? Jo, de berättar om och om igen det som kommit att bli alla dessa kampanjers signum. Banalt oralt trams, men bland allt det banala finns historier om en våldtäktsman, en pedofil och en person med otäckt farliga perversa böjelser. Om det handlar om en och samma skådespelande geni eller kanske tre olika går ej att få veta. De 456 skådespelerskorna tiger, lider och lyder under en ”Tystnadskultur” (Sic!). Man får inte fråga om något. De svarar inte på frågor. Man gör teater av alltihop.

Berättelserna som publicerats i SvD läses upp på Södra Teatern i närvaro av speciellt inbjudna gäster som Drottningen och Kronprinsessan och kulturministern. Champagnemingel. Högläsning idkas också på ytterligare tiotalet scener. Allt detta kräver framförhållning likaså inbjudan av kungligheter. Det krävs pengar för att betala hyra för ett tiotal scener och det krävs pengar för mingel. Vem betalar?

Var dag har en ny kampanj under slagfärdiga fiffiga namn presenterats. Efter #tystnadtagning följde #visjungerut, #medvilkenrätt , #deadline med flera, i skrivande stund till exempel: #visparkarbakut.

Samtliga upprop har enligt utsago börjat som en sluten facebookgrupp där kvinnor delat historier om sexuella övergrepp, våldtäkter och sexuella trakasserier. Förövare som begått sexuella övergrepp har sedan lyckats med att hacka gruppen som därefter på något sätt, oklart hur, blivit uppmärksammade av SvD, DN, SR och i förekommande fall även Aftonbladet. Varje dag, ett nytt upprop en ny kategori kvinnor. Samma historia vad gäller ursprung varpå följer historier liknande de som presenterades i SvD. I skrivandes stund torde gott och väl över 10 000 kvinnor ha återgivit sina erfarenheter av obehagliga och motbjudande sexuella upplevelser, allt ifrån att ha blivit kallad feminist då man pläderar för kvotering till våldtäkt i traditionell mening. En inte helt ovanlig berättelse är den om ett fylleslag som resulterat i ett samlag med kollega vilket man ångrat morgonen därpå. Nyktra kvinnor kan ha utsatts för ovälkomna långsamma strykningar längs ryggen. Det är mycket att läsa och mycket att ta in. Och förvånansvärt mycket som saknas trots att dessa kampanjer nu pågått i ett par veckor.

Var finns de jurister som har vett att fördöma den lynchjustis som råder? Var finns de jurister som kan påpeka skillnaden mellan små och stora brott och det som är måhända plumpt och trist men likväl inte straffbart? Vem påtalar att den som har tjänat av sitt straff anses ha sonat sitt brott? Vad med yttrandefrihet när en erfaren räv som Staffan Heimerson får sparken?

Var finns de journalister som vågar ställa frågan: Vem är uppdragsgivare? Vem betalar? Vad vill man åstadkomma? Vilka är de som har skrivit på uppropen? Vem hittar på de slagkraftiga namnen? Kan man någonsin mer man lita på att en journalist är en journalist är en journalist och inte en inhyrd lobbyist efter #metoo?

Vad säger de fackliga organisationerna? Arbetsgivarna? Man kan inte sparka personer hur som helst även om vederbörande har burit sig mycket illa åt. Vanliga orsaker till dåligt och riktigt uruselt beteende är alkohol- och drogmissbruk. I förekommande fall kan psykisk sjukdom och allvarliga depressioner yttra sig genom aggressivitet och i förekommande fall våldsamt beteende. Arbetsgivare är skyldiga att bekosta rehabilitering och kan omplacera vederbörande med bibehållen lön. Ska fackliga organisationer nu överge det man stridit och kämpat för? Vilka fackliga organisationer ställer idag upp för sina manliga medlemmar som på grund av sitt kön betraktas som kollektivt ansvariga, kollektivt skyldiga och rättslösa?

Var finns de chefer och arbetsgivare som borde knäppa diverse knäppgökar på näsan och påtala att deras anställda varken är sexslavar, sexfixerade eller sextrakasserande män och kvinnor. De arbetar och har vare sig tid eller lust att nypa varandra i rumpan.

Yvonne Rosenthal är psykolog och en av pionjärerna vad gäller kvalitativ utvärdering av kommunikation