Återigen huvudmotsättningen

Patrik Engellau

Om du tycker att jag tjatat nog om var den politiska huvudmotsättningen går i dagens Sverige så kan jag sympatisera med din plåga. Men som en noggrann tandläkare kommer jag att fortsätta med behandlingen tills den är klar även om patienten, det vill säga du, upplever obehag.

För den som önskar ta ställning i – och kanske till och med påverka – politiken är det nödvändigt för det första att inse begreppets fundamentala betydelse och för det andra att identifiera precis var huvudmotsättningen går.

Begreppet är viktigt eftersom det lyfter fram det banala faktum att man i politiken måste veta vem som är ens vän och vem som är ens fiende. Varför är det så viktigt? Jo, eftersom vi alla, lite till mans, ljuger, vilseför och missförstår.

Om det exempelvis kommer en miljöpartistisk utbildningsminister och hävdar att han ska greja den svenska skolan på hundra dagar så är det viktigt att förstå om karlen är dum i huvudet eller om han i själva verket inte alls avser att greja den svenska skolan utan i stället bara vill slå blå dunster i ögonen på dig. I det första fallet är han visserligen puckad men kanske möjlig att tala till rätta. I det andra fallet spelar det ingen roll hur mycket du försöker övertyga honom eftersom han har andra mål än du och troligtvis snarare är din fiende än din lite efterblivne vän.

Vill du ha fler exempel än Fridolin och hans ”hundra dagar”? Ta förre integrationsminister Erik Ullenhag som mot bättre vetande försökte lura svenska folket att hans integrationsansträngningar framgångsrikt hade bromsat ökningen av antalet utanförskapsområden. Så var det inte. Var Ullenhag då bara oskyldigt naiv eller brydde han sig egentligen inte om frågan? I det förra fallet hade han kanske låtit sig påverkas av statistik och fakta, i det senare var han helt enkelt en fiende eftersom han inte ens hade som mål att hantera det tilltagande problemet med utanförskapsområdena.

Precis var går då huvudmotsättningen i Sverige i dag? Vi borde ha en seriös debatt om detta, men det har vi inte. Den ene tycker lite si och den andre tycker lite så och sedan släpper vi skamlöst frågan utan att ägna den särskild eftertanke.

Detta hindrar inte att frågan lurar bakom de flesta diskussioner om politiken och ligger förrädiskt outtalad och halvt osynliggjord i den politiska debatten. Låt mig ge några exempel.

För det dominerande politikerväldet – utom sverigedemokraterna, som jag återkommer till – går huvudmotsättningen mellan å ena sidan politikerväldet själv – som det själv har utsett till gott och demokratiskt – och å den andra dem som inte tror på ”värdegrunden” och det humanitära stormaktsidealet och därför hålls för rasister, fascister och brunråttor. Enligt denna analys går huvudmotsättningen i Sverige alltså mellan det politiska etablissemanget och brunråttorna.

Standardföreställningen om huvudklyftan är annars att den går mellan å ena sidan högern/borgerligheten/kapitalet och å den andra vänster/socialisterna/arbetarklassen. Om du frågar mig så var denna i grunden marxistiska analys ”sann” förr i tiden. Efter industrikapitalismens genombrott gick de viktigaste samhälleliga skiljelinjerna just vid den klassgränsen. Folk indelade sig i borgare och arbetare. Men så är det inte längre. Den gamla arbetsgivareföreningen kallar sig numera mer klassneutralt för ”svenskt näringsliv”. Arbetarna anser sig inte längre utsugna av kapitalet och patronerna (utan snarare av staten).

Sverigedemokraten Mattias Karlsson ska möjligen ha en eloge för att han för flera år sedan insåg att det här med huvudmotsättning är ett viktigt och användbart koncept. Men eftersom han enligt min uppfattning drog gränsen fel – nämligen mellan ”värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler” – så är hans intellektuella genombrott ungefär lika stort som det som åstadkoms av den som visserligen upptäckt att det finns en multiplikationstabell men hävdar att åtta gånger sju är lika med femtiotre.

Fast Karlsson är inte den ende som menar att den främsta politiska kampen står mellan internationella globaliseringsivrare – med eller utan George Soros i styrhytten – och svenska patrioter. Själv har jag svårt att fatta den teorin. Det är inte globalisterna i Bilderberggruppen som orsakat den svenska skolans förfall. Ej heller bestämmer dessa krafter över svensk migrationspolitik.

I sverigedemokraternas senaste valfilm förlägger Jimmie Åkesson huvudmotsättningen annorstädes. ”Konflikten i Sverige”, säger han, ”handlar inte om vem som är höger eller vänster, rik eller fattig, man eller kvinna. Konflikten går mellan dem som förstör vårt land [vilket enligt Åkesson är moderaterna, socialdemokraterna samt media; PEs anmärkning] och dem som arbetar för att rädda det, mellan er och oss.”

Den analysen är snäppet vassare än partikamraten Karlssons eftersom den ändå innebär att huvudmotståndaren finns inom landets gränser. Men varför slipper exempelvis miljöpartiet och rikspolischef Dan Eliasson så lindrigt undan? Och vem är ”vi” som arbetar för att rädda Sverige? Är det de sverigedemokratiska politikerna? Kan vi medelklassare i så fall ta ledigt från jobbet och stanna hemma tills de sverigedemokratiska politikerna räddat vårt land?

Det är kanske oförsynt av mig att begära analytisk stringens i en kampanjfilm – särskilt som de övriga partierna inte har någon analys alls – men om nu Karlsson och Åkesson har så olika föreställningar om vilka de kämpar emot så kanske de borde ta sig en funderare och utveckla en gemensam uppfattning som går att begripa.

Om du är intresserad av min ofta framförda åsikt i frågan så finns den exempelvis här.