I fredags skulle min äldste son, tekniker, komma ut till stugan i skärgården för att montera ett filter på ingående vattnet. Jag har egen brunn med bra vatten, men det kan ju bli ännu bättre. Vi hade gjort upp om att han skulle ta bilen och ta sig över till Ornö, som ligger väster om Mefjärd, den ö där jag har min stuga. Jag skulle så komma med motorbåten och hämta honom. Båten är försedd med en i våras nyinköpt utombordare, som dessutom garantiservades för en månad sedan.

Jag gav mig av i god tid till Kyrkviken, mitt på Ornö, ett par sjömil från min stuga. Jag skulle tanka och hämta varor från Mathem, innan han kom till stora bryggan, där vi skulle träffas,

Jag hade varit ute med båten en sväng på morgonen, och allt hade fungerat. Det gjorde det inte nu. Efter fem minuter, när jag var kanske några hundratal meter från Mefjärd, lade motorn av. Jag försökte förstås med de enkla koller man bör göra, men det hjälpte inte. Motorn var död. Båten är öppen, fem meter lång, från nittiotalet, ritad av Pelle Pettersson.

Det blåste och sjön var grov. Det hade hunnit bli mörkt.

Jag ringde sjöräddningen. Jag har varit medlem många år, men aldrig fått hjälp av dem. En gång, när jag gått på grund med en segelbåt, försökte jag. Jag ringde, men fick inget svar. När jag berättade historien för ett av mina barn, sa han ”Du hade väl knappat in fel nummer.” Kanske det. Det låter sig inte kontrolleras, eftersom denna telefon sedan länge ligger på havsbottnen. (Jag tog mig så småningom av grundet för egen maskin).

Nu fick jag i alla fall svar. En lugn kvinnoröst förhörde sig om min situation. ”Har du ankare? Gör i ordning det och använd det om du kommer för nära land!” Det gjorde jag.

Det fanns inga sjöräddare redo på Ornö och det skulle alltså ta lite tid för båten från Dalarö att nå fram. Den hårda västliga vinden blåste mig snabbt tillbaka mot Mefjärd. Jag stod redo med ankaret, väntade tills jag var tämligen nära, så nära att ankarlinan borde få lagom vinkel och ankaret greppa fast. Jag slängde i. Ankaret tog inte. Jag fortsatte att driva mot de branta klipporna i land.

Det verkade inte vara så kul att tryckas upp mot klippan. Men så såg jag att jag drev mot en brygga. När båten just skulle passera den fick jag tag i ett fäste med båtshaken och kunde, med stor möda, dra mig så att jag blev liggande längs med bryggan, våldsamt guppande i vågorna. Jag hade haft en otrolig tur. Jag klämde bara ett finger och blodade ned båten.

Nu kunde jag lugnt invänta Sjöräddningen. De kom med en ganska stor, tung båt. Tre lugna, medelålders män. De gjorde fast min bår längs med deras båts sida. Inget strulade.

Medan jag stått och väntat på dem hade jag talat med min son. Vi kom överens om att han skulle försöka få tag i en sjötaxi för att med verktyg och varorna från Mathem ta sig till Mejärd.

Nu ringde jag upp honom igen. Han hade inte lyckats få tag i någon, trots att ortsbefolkningen gett honom olika tips.

Jag fick kontakt med en av sjöräddarna och förklarade situationen. Han kollade med sin chef. ”Visst, vi fixar det” sa han sen. Så när de lämnat av mig vid stora bryggan på Mefjärd, gav de sig av till Kyrkviken på Ornö och hämtade upp min son med alla hans pinaler och körde honom sedan till mig på Mefjärd.

Det var bara det.

(Den läsare som kommer att tänka på polisens eller sjukvårdens möjligheter att snabbt gripa in får gärna göra det. Dessa institutioner är skattefinansierade och pliktiga att gripa in vid varje tillfälle då de behövs. Den plikten uppfyller de inte. Sjöräddningen är privatfinansierad och kommer när man behöver den. I rättvisans namn skall man kanske erkänna att det inte finns så många invandrare i skärgården).