”Vi” är ett vanligt ord vars innebörd ofta framgår av sammanhanget. Om två par spelar bridge brukar en protokollförare göra prydliga anteckningar om varje spels poängfördelning i en tabell med två kolumner som benämns ”Vi” respektive ”De”. Man vet precis vem som är vem. Samma om Sverige ska möte Tyskland i fotboll. Då betyder ”vi” dels det svenska fotbollslaget, dels alla svenskar som, med undantag för några enstaka landsförrädare, vill att det svenska laget ska vinna. ”Vi vann” står det i så fall i tidningarna efteråt.

I politiska sammanhang blir det genast mycket knepigare. Om man är aktiv politiker så betyder nog ”vi” det egna partiet eller den partikonstellation där partiet eventuellt ingår. I retoriska sammanhang är det förstås annorlunda. Där kan ”vi” betyda hela den svenska nationen eftersom alla politiker känner sig representera alla väljares sanna intressen.

Men som vanlig medborgare och väljare är det inte så självklart. Även om jag röstat på Centerpartiet skulle mitt politiska ”vi” aldrig betyda bara det partiet. I politiken ingår jag i ett större och mer diffust kollektiv. Men vilket är detta kollektiv? Vilken är den grupp människor med vilken jag har så pass gemensamma intressen att jag utan att känna dem personligen väljer att ansluta mig till dem och ställa upp på deras politiska program även om detta program är vagt på gränsen till utplånat? Vilka är de grupper som jag spontant tror företräder samma intressen som jag?

Det var lättare förr när det fanns två relativt väl utmejslade och motsatta kollektiv, nämligen borgarklass och arbetarklass. Man visste vart man hörde även om respektive klass kunde indela sig efter underliggande särintressen, exempelvis att bönder, som var borgerligt sinnade, bildade ett eget politiskt förbund som skickade egna särskilt bondevänliga representanter till de valda församlingarna.

Men även om allt politiskt numera känns mindre självklart tror jag att det är nyttigt för ens politiska medvetenhet och ställningstagande att försöka göra som i bridgespelet, nämligen en prydlig tabell med två kolumner som döps till ”Vi” och ”De”. Sedan kan man anteckna sig själv högst upp i ”Vi”-kolumnen och därefter fördela övriga grupper av röstberättigade efter denna enda skiljelinje.

Du kan göra din egen tabell om du tycker att det vore en rolig lek. Tills vidare kan jag berätta om min tabell. Helst skulle jag vilja ta alla kloka och eftertänksamma människor med sunt förnuft till min kolumn och ställa resten på andra sidan, men problemet är att kloka och eftertänksamma människor finns både här och där. De har varken gemensamt telefonnummer, medlemsmatrikel eller gruppmail. Om jag vore politiker och sökte potentiella väljares röster skulle jag därför bli tvungen att utse dessa potentiella väljare enligt indelningsgrunder som gör det åtminstone teoretiskt möjligt för mig att kontakta dem.

En kärngrupp som nästan alltid tänker rätt och dessutom är synnerligen nyttig för nationen är företagarna. De står först i min kolumn (efter mig själv). Företagare är vana vid att politiker hyllar dem och sedan inte gör något för att hjälpa dem. Man förstår att företagare rätt ofta är förbannade.

Nästa grupp i mitt ”vi” är mer svårdefinierad. Det handlar om alla de människor som genom sitt dagliga slit får nationen att fungera, som snyter barnen, går till jobbet och tar ansvar. Det gör väl nästan alla, invänder du. Det är sant och därför måste jag förtydliga.

Tänk dig att Sverige bara hade en nattväktarstat. Jag argumenterar inte för en sådan ordning, det här är bara ett intellektuellt hjälpmedel. I en nattväktarstat tar staten inte ansvar för något annat än den allmänna ordningen samt lite infrastruktur. Ska ett samhälle med nattväktarstat fungera så måste människorna, det så kallade civila samhället, vara starka och ansvarstagande och förmögna att stå på egna ben och ta hand om sig själva och sina närmaste. De betalar skatt såklart, men bara för att finansiera nattväktarstaten.

Det är sådana människor, som kan göra Sverige starkt, som jag tyr mig till och vill ha med i min kolumn. Men eftersom jag inte nödvändigtvis vill ha en nattväktarstat utan en stat med ett lagom välfärdssystem så gäller det att definiera den grupp jag letar efter på något annat sätt. Jag kallar gruppen för den nettoskattebetalande medelklassen. Att nettoskattebetala betyder att betala mer till staten än man på ett eller annat sätt får tillbaka. Hos nettoskattebetalare utvecklas normalt en välgörande motvilja mot alltför vidlyftig offentlig verksamhet.

Låt mig ge ett exempel. En industriarbetare på Scania i Södertälje är en nettoskattebetalande medelklassare. Han gillar inte att välfärdsstaten slösar eftersom han vet att det är han själv som betalar för det. För den kommunala socialchefen är det tvärtom. Hon gillar nya sociala program eftersom hon visserligen betalar ett antal procent i skatt men får lön som till 100 procent utgörs av skattemedel. Hon är nettoskattemottagare. Hon tillhör dem som, i genomsnitt, gynnas av nya sociala insatser.

Det är min kolumn: jag själv, företagarna och den nettoskattebetalande medelklassen. Men eftersom både jag själv och företagarna ingår i den där medelklassen kan vi förenkla definitionerna och säga att ”vi” hos mig består av medelklassen.

Vilka är då ”de”? Jo, det är hela den apparat som är knuten till politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet inklusive dess nettoskattemottagande klienter. De har på det hela taget motsatta intressen mot medelklassen. Vadå, protesterar du kanske, det finns väl massor med brandmän, domare och sjuksköterskor som både gör omistlig nytta och tänker likadant som den nettoskattebetalande medelklassen? Visst är det så. Analysen stämmer inte för några hundratusen människor. Sociala analyser är aldrig exakta. Men dessa brandmän får gärna rösta på mitt parti även om de inte tillhör de naturliga kärntrupperna i mitt ”vi”.