I Ekots lördagsintervju den 28 oktober var det föga förvånande jämställdhetsminister Åsa Regnér som kallats med anledning av föregående veckas hashtaguppror som följd av #metoo-kampanjen. Två av tre kvinnor har blivit utsatta för sexuella övergrepp vilket innebär ett antal på uppemot tre miljarder kvinnor på global skala! Gudrun Schyman som jämställde svenska karlar med farliga talibaner får åter vatten på sin kvarn.

Nu är det förvisso så att de sexuella övergreppen i Sverige har en mycket vidare definition än i andra, socialt mindre utvecklade, länder. I den svenska definitionen av sexuella övergrepp ingår en försynt klapp på stjärten, ett obetänksamt ord av hänförelse över kvinnlig skönhet och sexuell attraktion eller kanske bara att man misstog den attraktiva byråchefen för en sekreterare eller någon i cateringpersonalen.

Vår jämställdhetsminister vill givetvis åtgärda detta genom att tillsätta en ny myndighet eftersom en långsiktig lösning är nödvändig. I detta fall är situationen så allvarlig att det inte räcker med en statlig utredning utan här måste ansvariga politiker handla snabbt. Den föreslagna samtyckeslagen skall utvecklas och förfinas och alla former av sexuella övergrepp eller skändning skall åtgärdas med lagens alla medel och möjligheter.

Förslaget till samtyckeslag är förvisso något märkligt då det knappast är förenligt med normalt mänskligt beteende. Sexuella känslor är inte identiska för män och kvinnor och utvecklas inte parallellt och båda är inte alltid lika förälskade. En oskyldig kyss eller en kram kan snabbt eskalera och det är inte möjligt att i varje steg konsultera graden av samtycke såvida man inte kopplat på sin mobiltelefon. Ofta är det som det sägs efteråt – ”det bara blev så” – och så fungerar vi människor. Det är lika naturligt att många ångrar sig och får dåligt samvete även om de fann upplevelse spännande och upphetsande.

Det är fullt förståeligt att juristerna är bekymrade över en samtyckeslag eftersom rätten kommer att ställas inför en nära nog omöjlig uppgift då inga oberoende vittnen normalt finns. Sverige har ju inte de resurser till övervakning som exempelvis gällde i Östtyskland. De båda inbegripna målsägarna kommer av naturliga skäl ha olika uppfattning och det är knappast möjligt för rättsväsendet att fatta ett objektivt beslut såvida det inte föreligger belägg för misshandel eller liknande.

I dagens mediala och uppkopplade värld är det naturligt att vissa frågor blåses upp bortom alla föreställningar och sedan upphör på grund av att allmänheten blivit intresserad av något annat. Det skall inte vara en regerings uppgift att omedelbart reagera på diverse mediastormar utan i stället koncentrera sig på väsentligheter. När det gäller sexuella övergrepp så är det ingen brist på allvarliga sådana och dit gör överfallsvåldtäkter eller ännu värre gruppvåldtäkter med tillhörande misshandel och kanske livsvariga psykiska skador. Som rapporteras i media hinner inte polisen ens med detta då den i stället får ägna sig åt mordärenden. Det är sådant som rättsväsendet skall ägna sina krafter åt och inte till allt trams som aktualiserats av #metoo-kampanjen.

Att i det sammanhanget dra in alla former av sexuella aktiviteter är orimligt och inte sällan är det omöjligt att i efterhand rekonstruera ett sexuellt förlopp som de både kontrahenterna inte kunnat reglera eftersom känslorna har blivit dem övermäktiga. Det finns bara ett sätt och det är att inte ge sig ut på farlig is. Gör man så, trots goda råd, får man faktiskt stå sitt kast och ta ansvar för sina egna handlingar. Fina flickor skall passa sig för farliga karlar och pojkar för dåliga flickor som man fick lära sig förr i världen.