Antisemitismen är på uppmarsch igen. Eftersom antisemitismen förknippas med de mörkaste aspekterna av Europas historia, är det många som slingrar sig genom att hävda att de egentligen inte är antisemitister, utan anti-sionister. Det skulle betyda att de inte har något emot judar i allmänhet, endast bränna synagogan som protest mot staten Israel.

En antisemit vill underkuva, trakassera, eller eliminera judar var de än befinner sig. En anti-sionist nekar det judiska folkets rätt till en egen stat. Men det kan inte finnas den ena utan den andra.

Sionismen är judarnas nationalism, tanken att judarna har rätt till en egen stat med territoriell integritet. Nationalismen i dess nuvarande form föddes på 1800-talet. Hegel förkunnade att staten representerar nationen och är människans allrådande identitetsankare, viktigare än religion, klass, kön eller ålder. Nationalismen drevs till ytterlighet av de italienska fascisterna och tyska nazisterna: ett folk, en ledare, ett språk, en (ärorik) historia, mer värd och överlägsen andra. Fosterländskhet eller patriotism kallas de mindre extrema varianterna.

Nationalismens motpoler är internationalism (fri rörlighet), regionalism (ekonomiska regioner och storstäder är viktigare än stater), och den amerikanska republikanismen (statens grund är absoluta demokratiska värderingar, inte etnicitet).

Nationalismen ledde till att ett antal statsbildningar. Frankrike, Tyskland, Italien och Indien tråcklades ihop av ett antal etniska och lingvistiska grupper. När gränser drogs var det alltid några som måste flytta på sig. I partitionen av Indien och Pakistan 1948 tvingades 14 millioner muslimer, hinduer och siker flytta och omkring en million människor miste livet i den svängen. När nationell enhet skulle skapas med hjälp av språk, undervisning och massmedia fick etniska minoriteter, språk och dialekter ge upp. Också så i Finland.

Nationalismen är stark och lever vidare. Kurderna är en folkgrupp som aldrig haft en egen stat, men kämpar hårt för att grunda en. Lyckas de, tvingas många irakier, syrier och turkar flytta på sig. Palestinska araber har aldrig haft någon stat, och en egen identitet först sedan 1970-talet. Men många, också i Israel, tycker att de borde få bilda en egen stat i Gaza och på Västbanken.

Anti-sionisterna menar, att alla andra har rätt till en egen stat, endast judarna är ett undantag. De skall drivas i havet eller tvingas till underkastelse. Hur kan detta beläggas utan antagandet att judarna är på något sätt mindre värda än andra och inte berättigade till en egen statsbildning? Detta är antisemitism. Judarna är en etnoreligiös grupp, alltså är antisemitismen en form av rasism. Att påstå att anti-sionismen skulle vara mer rumsren är fusk.

Paul Lillrank är professor vid Aalto universitetet i Helsingfors