En gång åkte jag taxi till Arlanda med en talför egyptisk chaufför. Han förklarade att allt, i varje fall allt ont, är USA:s fel. Det är USA som styr allt i världen och eftersom saker i allmänhet går åt pipan så är USA skyldigt. Det var till exempel USA som låg bakom den arabiska våren. Men var inte den arabiska våren en bra grej, frågade jag. Inte alls, allt var uttänkt från början av USA. President Mubarak fick avgå, men det var bara för att Muhammad Mursi skulle bli president. Men hallå, protesterade jag, USA gillade väl inte att en muslimsk brödraskapare skulle bli president?

Det var bara för att Mursi skulle bli avsatt, fortsatte egyptiern oberört. Det var planerat från början av USA. Och sedan kom militären tillbaka till makten. Det var det USA ville. Och så ville USA att den arabiska våren startade uppror i Mellanöstern så att USA skulle få bomba.

Man känner igen tankefiguren. Ayatollah Khomeini förklarade att USA är den ”store satan”. Gud straffe mig om jag kolporterar fördomar, men jag har fått för mig att man i arabvärlden har en förkärlek för förklaringar som utpekar stora satan USA och ibland lilla satan Israel som orsaken till alla lidanden och vedermödor. Och det är inte bara det att stora satan, och kanske också lilla satan, är oändligt mäktig, han är också oändligt listig som när han drev igång den arabiska våren för att det skulle uppstå ursäkter för att bomba araber.

Självklart är det inte bara arabvärlden som skyller sina besvär på andra. Att förklara sina tillkortakommanden med andras illvilja och svagheter är en naturlig mänsklig drift. Det farliga är när denna individualpsykologiska böjelse skruvas upp till att bli ett helt samhälles mer eller mindre etablerade tolkningsmönster, alltså när man börjar peka ut onda främmande krafter som orsak till de besvär man drabbas av.

En särskilt obehaglig variant är teorin om att en internationell judisk sammansvärjning styr världen, till exempel enligt legenden om Sions Vises Protokoll, som jag skrev om här. Det handlar om den kosmopolitiske judens, lille satans, ränker. En del tror fortfarande på dessa teorier, det märker man på internet, där det allt som oftast presenteras teorier om att det är media som styr världens öden och att det är judar som äger media.

Varför ogillar jag denna tankefigur? Jo, därför att det handlar om att skylla sina egna problem på andra, på den som man ligger i skilsmässa med eller USA eller judarna eller, för den delen, migranterna.

Varför påpekar jag detta? Jo, därför att en ganska stark berättelse av precis den sorten håller på att få fäste även i västvärlden, nämligen en lite mer sofistikerad – eller i varje fall mer detaljerad – variant av Ayatollah Khomeinis tolkning. Den berättelsen handlar om att världen styrs av ett litet antal amerikanska oligarkiska supermiljardärer, typ Rockefeller, Rothschild och George Soros, som vill krossa nationalstaterna och därför har inrättat Bilderberggruppen där det hålls möten dit oligarkerna kallar sådana som Fredrik Reinfeldt för att ge marschorder, till exempel att uppmana honom att be svenska folket öppna sina hjärtan. De kapitalistiska oligarkerna vill nämligen krossa de europeiska nationalstaterna för att oligarkernas multinationella företag ska få härja fritt. Oligarkerna använder migranter från MENA för att åstadkomma den åstundande förödelsen av en gammal nationell europeisk ordning. Därför finansierar George Soros sajter som tipsar migranter om hur de ska kunna ta sig till Europa (vilket han faktiskt gör, se här).

Detta är en skylla på andra-teori som möjligen hade tilltalat min egyptiske taxichaufför. Visst, migrationen orsakar jätteproblem för ett land som Sverige, men problemen skapas inte av George Soros och hans amerikanska miljardärvänner, utan av oss själva som inte vidtar adekvata åtgärder. Att skylla sina problem på andra är en ynkedom. Det är värre än en ynkedom. Det är till och med kontraproduktivt, ty om felet är de amerikanska miljardärernas så ursäktar resonemanget oss själva som underlåter att vidta lämpliga åtgärder.