Två barnböcker väckte stor uppmärksamhet på årets bokmässa: Farfar har fyra fruar och Mormor är inget spöke, båda av Oscar Trimbel. Kanske hade ingen lagt märke till dem, om inte en helt annan nyhet hade briserat någon vecka tidigare. Nacka kommun visade sig ha köpt lägenheter för totalt 14 miljoner kronor åt en man med tre fruar, och därmed förvandlat ämnet ”polygami” till politiskt sprängstoft. Efter en kritikstorm på sociala medier valde författaren att dra tillbaka försäljningen av den ena boken – den om de fyra fruarna.

Barn i ”exotiska” kulturer är ett populärt ämne i svensk barnlitteratur. Här finns klassiker som Pippi i Söderhavet av Astrid Lindgren och Morfar är sjörövare av Jan Lööf. I båda exemplen drar författaren en rövarhistoria, som ingen (utom möjligtvis delar av biblioteksvänstern) tror har någonting med verkligheten att göra.

Andra böcker vill spegla just ”verkligheten” bakom kulturerna – ofta med en antydan till politiskt budskap. Hit hör böcker av Oscar Trimbel, Bengt Arne Runnerström, Monica Zac, Ulf Gyllenhak med flera. De flesta författare i genren verkar sakna egen förankring i den kultur de gör sig till tolk för. Lite som om Theodor Kallifatides skulle skriva om Emil i Lönneberga, i syfte att synliggöra de strävsamma smålänningarna.

Med det upplägget finns förstås en risk att presentationen blir okritiskt, eller rentav insmickrande – för Gud förbjude att man gör sig skyldig till rasism eller kolonialt översitteri. Så länge det handlar om indianstammar i Amazonas är det kanske inget problem. Men vad händer när representanter för dessa kulturer kommer till Sverige och plötsligt utgör den dominerande gruppen i många förorter?

Folklivsforskare Dan Korn sa i en intervju på samma mässa (en intervju som egentligen rörde hans bok Kalle Anka på kräftskiva):

”Så länge det rör sig om små minoriteter vill vi att alla ska bevara sin särart… men när det verkligen blir ett mångkulturellt samhälle… då är det inte lika roligt längre.”

Kritiken mot Oscar Trimbel var stundtals hätsk. Jag utesluter inte att han bara var ute efter att ge svenska barn bättre kunskap om sina muslimska lekkamrater. Men effekten tycks bli (som de flesta av kritikerna antydde) att polygami och kanske även barnäktenskap uppfattas som något acceptabelt och ”nästan” normalt. Därmed har man bidragit till en islamisering av det svenska samhället, helt i linje med Muslimska brödraskapets ambitioner.

Samtidigt är det ett svårfrånkomligt faktum att tusentals barn i Sverige faktiskt har farföräldrar som är polygama, och vars mormödrar faktiskt är klädda i burka, kanske till och med giftes bort när de var småflickor. Bildligt talat växer de här barnen upp med ena benet stående i ”medeltiden” och andra benet i 2000-talets Sverige. Det är givetvis en historia värd att berättas. Frågan är bara om Oscar Trimbel är rätt person att göra det.

Astrid Lindgren fick en gång frågan varför hon skrev om barnen i Bullerbyn och inte om hur det är att växa upp i Tensta. Hon svarade något i stil med: ”Jag vet inte hur det är att växa upp där, men just nu går det säkert omkring en liten flicka i Tensta, som kommer att skriva om det en dag”.

Ungefär 20 år senare debuterade Lena Andersson med kortromanen ”Var det bra så?”. En lysande vidräkning med samma förort, skildrad direkt från dagisgolvet, av någon som vet hur snacket gick i sandlådan. Det känns i magen när man läser den.

Som den professionella författare Astrid Lindgren var insåg hon sina begränsningar. Det kanske Oscar Trimbel och en del andra författare också borde göra.

Kallifatides skrev inte Emil i Lönneberga. Inte för att det är förbjudet för invandrare att skriva om blonda pojkar i Småland, lika lite som det är förbjudet att skriva om muslimska barn med polygama farföräldrar, men bra litteratur hämtar ofta näring ur författarens egen erfarenhet. Pedagogiska ambitioner och politiska idéer är sällan tillräckligt. Hur oantastliga de än kan verka.

Ett skäl till att den islamska världen haft så svårt att moderniseras sägs vara bristen på en levande litteratur som beskriver människors erfarenheter. I ingen annan världsspridd kultur spelar böcker en så liten roll i människors vardag. Jag tror avsaknaden av barnlitteratur ökar risken för att det smärtsamma mötet med västerlandet tar sig andra och mer obehagliga uttryck. Oscar Trimbel gör vad han kan för att ”fylla gapet”, men blir snarare en välvillig ambassadör för en kulturradikal eller islamistisk världsbild.

De svensk-muslimska barnens historia är unik och behöver definitivt berättas. Men helst av någon som var där. Någon som faktiskt hade en farfar med fyra fruar. Någon vars mormor faktiskt såg ut som ett stycke tyg, utan ansikte. Någon som var med, och vet hur snacket gick i sandlådan… men som trots det valde att gå vidare.

Vi kan bara hoppas att det går omkring en somalisk pojke i Hjällbo, som en dag kommer att ta på sig den uppgiften.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.