Transportstyrelsen struntade i lagen och av någon anledning blev det ett himla hallå. Varför skriver jag ”av någon anledning”? Är det inte en självklar skandal om en myndighet bryter mot lag? Det borde vara en självklar skandal, men för den som har lite erfarenhet av svensk myndighetskultur, särskilt kommunal, framstår upprördheten som skenhelig .

Nu ska jag berätta att myndigheter, särskilt kommunala upphandlande myndigheter, i nio fall av tio inte bara struntar i lagen i allmänhet utan också struntar i domstolsutslag som ger direkta order till en myndighet att i konkreta fall följa lagen.

Detta har utretts i skriften Fortsatt Domstolstrots från Konkurrenskommissionen, en privat expertgrupp (som jag råkar har startat och där jag råkar ingå) som undersöker misstänka fall av myndighetsbrott särskilt mot upphandlingslagarna och motsvarande.

Dagens svenska upphandlingslagar, som i stort sett innebär att myndigheter måste ta in konkurrerande anbud när de ska köpa något från en underleverantör, typ sjukhusmat eller vägasfaltering, kom år 1994. Problemet var att det inte stipulerades några påföljder för den myndighet som bröt mot lagarna. ”Som en konsekvens av detta kom vissa upphandlande myndigheter att betrakta lagarna som rekommendationer som de kunde bortse från” skriver Konkurrenskommissionens ordförande Inger Ridderstrand-Linderoth. Tänk på Transportstyrelsen i det perspektivet (ehuru statliga myndigheter nog uppför sig snäppet bättre än kommunala).

År 2010 ändrades lagen så att en felaktig upphandling kunde ogiltigförklaras i domstol. Tanken var att därmed vässa systemet genom att en konkret myndighet av domstolarna i ett konkret fall kunde få sig skrivet på näsan att lagen faktiskt gäller även i just det konkreta fallet. Det infördes dock fortfarande inget straff för den myndighet som bröt mot lagen.

Den världsuppfattning som vägledde lagstiftaren, om man i fantasin försöker rekonstruera den, var antagligen 1) att många myndigheter kanske inte riktigt kände till lagen i alla detaljer och att eventuella lagbrott i så fall kan bero på okunskap samt 2) att myndigheter trots allt är myndigheter och därför medfött laglydiga varför 3) de skulle följa lagen genom att rätta till eventuella fel om de av domstol blev uppmärksammade på felen.

Är den världsuppfattningen riktig? Det är detta Konkurrenskommissionens jurister Pär Cronhult och Viktor Robertson nu alltså, som jag fattar det på ett vetenskapligt sätt, undersökt. Närmare bestämt har Konkurrenskommissionen undersökt samtliga fall av lagakraftvunna avgöranden där domstolar under perioden 15 juli 2010 till 15 juli 2015 förklarat myndigheters upphandlingsavtal för ogiltiga. Det visade sig vara 82 stycken. (64 stycken av dessa fall visar sig gälla ”otillåten direktupphandling”, alltså att myndigheten inte ens besvärat sig med att ta in anbud, något som EU-domstolen kallat ”den värsta överträdelsen av bestämmelserna om offentlig upphandling som upphandlande myndighet eller enhet kan begå”.)

Har nu de dömda myndigheterna vidtagit rättelse enligt lagstiftarens intentioner? I ett antal fall, visade det sig, behövdes ingen rättelse eftersom några faktiska affärer i enlighet med det olagliga avtalet aldrig kommit till stånd varför det inte funnits något fel att rätta till. Men i 51 av de 82 fallen hade det gjorts affärer enligt det kritiserade avtalet, således affärer som borde upphävts eller återgått eller på annat sätt kompenserats.

Sådana rättelser visade sig ha gjorts i sex procent av fallen. I 94 procent av fallen brydde sig myndigheterna inte om domstolarnas beslut.

Det är alltså inte så, som lagstiftaren troligen förmodade, att myndigheterna följer lagen om de väl uppmärksammas på den. Så här står det i utredningen från Konkurrenskommissionen:

Som framgår av undersökningen vidtar upphandlande myndigheter sällan, eller så gott som aldrig, själva några åtgärder för återgång eller återställande efter domstols förordnande om ogiltighet av avtal.

Man ska vara rätt blåögd för att bli förvånad över Transportstyrelsens lagbrott. Vi snackar dold svensk myndighetskultur. Myndigheter struntar i lagar som blir för jobbiga att följa. Har de upprörda politikerna och ledarskribenterna inte fattat det? Eller deltar de medvetet i ett apspel för att lura medborgarna att Transportstyrelsen är ett unikt undantag.