Då och då (till exempel här) har jag skrivit om hur intressenterna, även myndigheterna, inom det välfärdsindustriella komplexet i sina resonemang ofta slår knut på sig själva för att få migrationen att framstå i god dager. Här är en passus ur en artikel på DN Debatt skriven av två medarbetare på den ”fackföreningsnära tankesmedjan” Arena idé:

Fler måste få möjlighet att bo i höginkomstkommuner. Arbetsförmedlingen konstaterade i en rapport tidigare i år att det finns belägg för starka grannskapseffekter – de som bor i områden med hög andel inrikes födda och höga inkomster får tillgång till nätverk och socialt kapital som kan vara avgörande för att etablera sig på arbetsmarknaden. Höginkomstkommuner har också störst ekonomisk möjlighet att investera i hyreslägenheter. Det bör påverka fördelningen av nyanlända till kommunerna.

Jag tror att det redovisade statistiska sambandet är sant. Migranter i höginkomstkommuner integrerar sig lättare och snabbare än migranter i låginkomstkommuner. Jag tror också att jag fattar vad detta beror på. Antag att vi har två olika invandrarfamiljer. Den ena består av två högutbildade föräldrar – en ögonkirurg och en raketforskare – samt deras två barn som gått i hemstadens amerikanska skola. Den andra består av en analfabet till pappa och en illiterat, burkaklädd mamma och deras fem burkaklädda döttrar.

Jag känner en del människor som bor i höginkomstkommuner så jag vet hur de tänker. De är inte rasister, men de väljer sina vänner om de kan. De skulle nog se med rätt blida ögon på den första familjen och kanske rentav välkomna deras bosättning som grannar och skulle troligen dela med sig av ”nätverk och socialt kapital”. Den andra familjen skulle de med näbbar och klor försöka hålla borta eftersom de misstänker att det handlar om livslånga socialfall. Den familjen blir sannolikt i stället skickad till en låginkomstkommun som i alla fall har tomma allmännyttehus som kommunpolitikerna gärna hyr ut till staten att fyllas med migranter.

När man läser den refererade rapporten från Arbetsförmedlingen får man känslan av att Arbetsförmedlingen tolkar världen utifrån en helt annan förförståelse och världsbild än jag. Arbetsförmedlingen skriver:

Nyanlända personer bör därför i större uträckning ges möjlighet att bosätta sig i områden med mer gynnsamma förutsättningar; det vill säga kommuner och områden med låg andel arbetslösa, höga medelinkomster och vars innevånare till stor andel består av personer som är födda i Sverige. För att detta ska ske, bör fler nyanlända erbjudas boenden i rika kommuner i starka arbetsmarknadsregioner.

Burkafamiljen i mitt exempel ”bör” alltså ”erbjudas” bosättning i höginkomstkommuner. Så ska de få jobb. Vad är det för social mekanism som ska åstadkomma jobben? Tror Arbetsförmedlingen att boende i höginkomstkommuner, så kallade höginkomsttagare, är godare människor än boende i låginkomstkommuner, låginkomsttagare, och att de därför är villigare än låginkomsttagarna att erbjuda sitt ”nätverk och sociala kapital”?

Det kan inte Arbetsförmedlingen tro med tanke på att den har upptäckt att höginkomstkommuner ofta betackar sig för migranterna och att staten därför måste vidta åtgärder:

Mer konkret innebär detta att flera av de kommuner som vill ha ett nedsatt antal nyanlända hänvisade till sig, får en större tilldelning.

”Får en större tilldelning” betyder förstås i verkligheten att dessa kommuner ska påtvingas fler migranter. Detta är enligt min mening bipolärt resonerat. Staten kan nog tvinga kommuner att ta emot migranter, men den kan inte tvinga deras medlemmar att öppna ”nätverk och socialt kapital” för de påtvingade migranter. Inte får burkafamiljen jobb bara för att höginkomstkommunen Täby tvingas ta hand om den.

För att hantera sina självförvållade problem tvingas staten till alltmer diktatoriska metoder och då ryker inte bara kontakten mellan folket och dess härskare, utan också respekten för intellektuell hederlighet. Man kan resonera hur som helst. Krig är fred. Sanning är lögn. Tvång är ett flott erbjudande.