Den industriella revolutionen löste problem för människan som Gud eller naturen hade skapat – eller åtminstone underlåtit att rätta till. Människans liv blev bättre, friare och längre. Visst pågår den utvecklingen fortfarande – om än i lägre fart; se bara på hur mycket långsammare BNP per capita växer nuförtiden jämfört med för femtio och hundra år sedan – men mer och mer måste vi engagera oss för att lösa problem som inte skapats av Gud eller naturen, utan av oss själva.

Ett exempel. Jag hörde en lärare föreslå att det skulle bildas ett nytt yrke, nämligen lärarassistent. Bakgrunden är att lärare har så många administrativa uppgifter att de knappt får tid för undervisningen. Tanken var alltså att lämpa över blanketterna på någon annan så att läraren kan koncentrera sig på det hon förväntas vara bäst på, alltså att undervisa. Det påminner lite om gamla tiders läkarsekreterare.

Idén låter logisk och vällovlig på alla sätt och man kan förstå att en handlingskraftig skola skulle kunna experimentera med sådana innovationer. Men hallå, säger jag, var tror du alla de där administrativa uppgifterna kommer från som lärarassistenterna ska hantera? Behövs all den där administrationen över huvud taget?

En sak är uppenbar, nämligen att förr i tiden, när skolan fungerade, då behövdes inte så mycket administration. Lärarna hade frihet och ansvar och ordnade verksamheten till det bästa under rektors överinseende (och ibland knappt ens det).

Men nu antas alltmer administration behövas och jag vet vad det beror på. Det beror på tilltagande styrning från alla möjliga svällande överheter, exempelvis Skolverket, Skolinspektionen och de kommunala skolförvaltningarna. Dessa anser att de behöver veta mer om och styra mer över det som sker i klassrummen. Hur skulle de kunna utöva dessa sysslor om de inte fick mer skriftlig information från lärarna? (Om du tror att det räcker med att centralbyråkrater går ut och tittar i klassrummen så har du fel, därför att centralbyråkrater är överhet, och överheter sjaskar inte ned sig genom att beblanda sig alltför mycket med verkligheten, det är i alla fall min erfarenhet.)

Min poäng är att vi numera måste lägga ökande resurser på att lösa problem som vi själva har skapat. Ett annat exempel från skolans värld är det här mystiska problemet med det stadigt ökande antalet adhd-diagnoser. Ingen vet hur problemet uppstod – för det gjorde det uppenbarligen eftersom adhd tidigare var okänt. Ingen vet varför adhd ökar eller, egentligen, om det ens finns.

Om du frågade mig skulle jag försiktigt anföra misstanken att adhd åtminstone delvis är en social konstruktion. I vilket fall som helst finns något slags social beställning på diagnosen. Lärare har allt svårare att hantera sina elever, bland annat eftersom de förlorat – en del skulle säga fråntagits – sin auktoritet och vill ha resursförstärkning. Dagens Nyheter skriver i en ledare att ”det är väldigt svårt att få extra resurser till elever som inte har en diagnos”. Tidningen fortsätter: ”Redan 2008 fastslog Skolverket i en lägesbedömning att en medicinsk eller psykiatrisk diagnos ’i princip är en förutsättning för att över huvud taget tilldelas extra resurser’”. Därför behöver lärarna diagnoserna.

Men varifrån kommer det problem som vi försöker lösa genom att stämpla barn med en diagnos och droga dem med Ritalin och Concerta? Det finns en uppsjö av förklaringar som alla i sista hand betyder att vi själva skapat problemet. Till exempel säger en del att dagis gör barn hyperaktiva, andra, som jag, tror att det beror på att föräldrar abdikerat från föräldrarollen och att lärare tappat sugen för att de med rätta känner sig hunsade. Andra åter säger att allt elände beror på att skolan inpyrts av kontraproduktiva, postmoderna, PK-istiska pedagogiska idéer exempelvis att ungarna ska lära sig själva i stället för av lärare.

Det är samma sak med nästan alla de stora problem som upptar oss. Vi har skapat dem själva. Ta klimathotet som ytterligare exempel. De som tror att hotet är äkta vara framhåller just detta i själva beskrivningen av företeelsen, alltså ”anthropogenic global warming”, människoskapad global uppvärmning. Skeptikerna anser ännu mer att det handlar om något människotillverkat eftersom de menar att hela klimathotet är en social konstruktion.

Eller tiggeriet som, vare sig vi gillar det eller inte, självklart beror på att svenska myndigheter inte vidtagit motåtgärder. Eller migrationsproblemen som beror på att Sverige ingått ett antal internationella överenskommelser och att vi byggt attraktivt välfärdssystem som många vill ta del av. Hemmasnickrat alltihop.

Jag undrar vad som händer när problemlösningarna allt mindre handlar om att förbättra de naturliga förutsättningar livet gett oss och allt mer om att motverka de trista effekterna av våra egna dumma misstag.