De många turerna kring säkerhetsskandalen på Transportstyrelsen har skapat betydande kaos. Statsråd och statssekreterare faller som käglor, och misstankar gryr om att självaste statsministern med berått mod kan ha ljugit svenska folket rakt upp i ansiktet. Osökt går tankarna till Richard Nixon och Watergateskandalen. Huruvida det svenska fallet har inkluderat sådana inslag att det till slut kommer att fälla även statsministern återstår att se.

Redan finns dock lärdomar att dra. En av de kanske dystraste bland dessa rör med vilken uppenbar nonchalans svenska politiker och myndighetsföreträdare väljer att förhålla sig till lagen. Det sprids en känsla av att lagar och regler upplevs såsom varande till besvär, som hinder i vägen för vad enskilda myndighetsföreträdare kan uppleva som en effektiv myndighetsutövning och för vad enskilda politiker kan uppleva som betydelsefulla politiska mål att uppnå. Det är mycket svårt att överdriva allvaret i denna observation.

Sveriges långa tradition av rättsstatlighet har utgjort själva ryggraden i det svenska samhällsbygget, och därmed i de framgångar som länge varit förknippade med svensk ekonomi. Alltifrån de gamla svenska landskapslagarnas tid har kungstanken varit att ”land skall med lag byggas”. Detta har i sin tur förutsatt att statens makt över medborgarna utövas med effektivitet och oväld. Det får aldrig råda någon som helst tvekan om att myndigheter bedriver sin verksamhet i enlighet med lagen.

Principen om omutlighet är självfallet central, och det finns fortfarande anledning att hysa tillförsikt om att Sverige med rätta åtnjuter ett internationellt rykte om att vara fritt från allvarlig korruption. Ett växande antal korruptionsskandaler har på senare tid skapat anledning att även här känna oro inför den fortsatta utvecklingen, men det är ännu inte korruption som utgör det huvudsakliga hotet emot den svenska rättsstaten.

Det verkliga allvaret ligger i att rågången mellan politik och myndighetsutövning är på väg att suddas ut, samt att ingen tycks uppleva detta som problematiskt.

Den utlösande faktorn i ”Transportgate” var ett myndighetsbeslut, fattat av generaldirektör Maria Ågren, att ”göra avsteg” från lagar som skulle skydda känsliga uppgifter. Saken förvärrades av att man trots allvarliga varningar både från Säpo och från myndighetens egen interrevisor valde att göra fortsatta ”avsteg”, alltså att framhärda i att bryta mot lagen.

Huruvida detta skedde med full transparens, alltså med fortlöpande information till ansvarigt departement, återstår att reda ut. Alltmer pekar på att Ågren talar sanning, alltså att hennes överordnade var fullt införstådda med att man i syfte att spara pengar – kanske 200 miljoner i minskade IT-kostnader – valde att bryta inte bara mot Säkerhetsskyddslagen, Personuppgiftslagen och Offentlighets- och sekretesslagen, utan också mot myndighetens egna krav på informationssäkerhet.

Det mest graverande i denna utveckling ligger i att ingen av de inblandade tycks ha upplevt det man gjorde som särskilt anmärkningsvärt. Om det är så, att generaldirektören Ågren har agerat på egen hand har hon gjort sig skyldig till brottsliga handlingar som borde lett till åtal och sannolikt påföljd i form av fängelse. Att hon slapp undan med ett bötesföreläggande om blygsamma 70 000 kronor antyder att så inte har varit fallet.

Om det i stället är så att Ågren har fått tydliga signaler från departementet att hänsyn till lagar och regler inte fick tillåtas att stå i vägen för att ta hem önskade besparingar kommer saken i ett väsentligen annorlunda läge. Hennes omedelbara reaktion borde då självfallet ha varit att vägra. Att hon inte gjorde så innebär att hon svårligen kan svära sig fri från delaktighet.

Det tyngsta ansvaret faller dock på den politiska ledningen, som i denna senare tolkning har beordrat en myndighetschef att begå allvarliga lagbrott. Om detta är fallet, är det lindrigt uttryckt uppseendeväckande. De betydande ansträngningar som nu görs för att hålla statsministern utanför antyder att det finns en växande oro över att här kan finnas bevis som kan leda till verkliga sensationer.

Även om det hela till slut skulle rinna ut i sanden, vilket väl är mest sannolikt, har vi redan vunnit insikter som är djupt oroväckande. Den nonchalans som har präglat hanteringen av skandalen på Transportstyrelsen antyder att likartade mönster finns även på andra håll, inom andra myndigheter.

Om det hade varit unikt så hade varningsklockor klämtat så högt att inte ens statsministern kunnat hävda okunskap. Att så inte skedde visar att det inte var unikt, att sammanblandning av politik och myndighetsutövning är på väg att bli vanligt, och att även grova brott mot lagen inte tas på särskilt stort allvar. Implikationerna är direkt förfärande.