När jag var muslim mötte jag ständigt denna oro för att barnen skulle försvenskas. Att bli svensk var för många troende muslimer detsamma som att vara ”fallen” eller ”förstörd”. Särskilt för flickor var det någonting skamligt, att bli kallad svensk var nästan lika illa som att bli kallad hora. För det fanns en utbredd föreställning om att svenska flickor var ”dåliga”.
Imamen i moskén påminde hela tiden föräldrarna om deras ansvar att se till att barnen fick en islamisk uppfostran och skyddades från svenskarnas kultur och sätt att leva. Den som hade en dotter som ”blivit svensk” fick skämmas i moskén. Han hade misslyckats. Vissa skickade till och med sina barn till hemlandet för att de skulle få lära sig modersmålet, Koranen och goda seder. Andra gick ständigt och funderade hur de skulle kunna återvända utan att förlora tillgången till den svenska välfärden. En långtidssjukskrivning var bäst, eller ännu hellre en förtidspension. Då kunde man flytta hem och samtidigt plocka ut svenska bidrag varje månad via bankautomaten.
Den frikostiga föräldraledigheten var också ett sätt. Med hjälp av den kunde man leva i flera år i ett på föräldrapenningen i ett billigt land som Somalia eller Bangladesh. Under denna tid fick barnen möjlighet att vara bland de egna, fostras i den egna kulturen och lära sig Koranen. De driftiga kunde använde pengarna för att starta affärer så att man aldrig mer behövde återvände till Sverige, förutom vid sjukdom då man ju föredrog gratis, svensk vård.
Något som besvärar traditionellt troende muslimer är den svenska skolan. Detta är välkänt bland lärare som arbetar i skolar med muslimska elever. I islamologen Jonas Otterbecks bok Muslimer i svensk skola, som kom ut 1994, tar han upp flera motsättningar mellan traditionell islam och svensk kultur. Otterbeck beskriver den oro som muslimska föräldrar känner över att deras barn ska påverkas av den svenska kulturen, en kultur som ofta beskrivs som ”normlös”. En sak som gör att man tänker så är att män och kvinnor inte hålls åtskilda:
”Anständighetsregler och regler för samvaro finns det gott om i de islamiska källskrifterna. Generellt kan sägas att målet med dessa är att män och kvinnor, som inte är släkt, inte ska träffas utan att det finns någon social kontroll över vad de gör.”
Muslimska föräldrar litar inte på den svenska skolan, menar Otterbeck. En vanlig föreställning är att de muslimska flickorna, för att räknas som anständiga och kyska, inte ska visa sin kropp, förutom ansiktet, och undvika kontakt med pojkar. Idrotten är ett ämne där motsättningar kommer upp till ytan:
”Ibland uppstår det konflikter mellan muslimska föräldrar och skolan om på vilka villkor deras barn ska delta i idrotten. Oftast gäller det döttrarna. Det de muslimska föräldrarna reagerar starkast mot är att deras döttrar ska vara nakna tillsammans med andra flickor i omklädningsrummet och i duschen, delta i könsblandad idrottsundervisning, vara klädda i åtsittande idrottskläder samt vara utan huvudduk under lektionerna.”
Ett annat är simundervisningen:
”Att visa sig i badkläder är otänkbart för många starkt troende muslimer. De tycker att det är ett alltför avslöjande plagg för att anses som anständigt. Det förekommer att muslimska flickor vägrar att delta i simundervisning och helt enkelt inte visar sig på lektionerna. Ibland föreslås flickorna att de åtminstone ska följa med till badhuset och titta på, men en muslimsk flicka kan sägas begå en synd när hon tittar på halvnakna kroppar.”
Otterbeck, som i förordet bekänner sig till mångkulturalismen, menar att för att slippa konflikter kan det vara bäst att ge upp och befria muslimska flickor från simundervisning. Det är den svenska skolan som ska anpassas till muslimernas krav, inte tvärtom. Samma hållning ser vi nu i Hässleholms kommun. Kommunen har köpt in burkinis, heltäckande simkläder, för att muslimska flickor ska kunna vara med i simundervisningen.
”Vi vet att det finns elever som inte kan delta i simundervisningen utan mer täckande klädsel så det är helt enkelt för att få ett så högt deltagande som vi kan”, säger biträdande förvaltningschefen Rolf Bengtsson.
Man hade ett problem att många elever badade i ”sjalar och kläder”, vilket innebar att bakterier spreds i vattnet. Men lösningen är inte att svenska skattebetalare ska betala för upprätthålla sharia, islamisk lag, i Sverige. Detta är att ge sig ut på ett sluttande plan. Man måste göra klart för föräldrarna att den svenska skolan är svensk och inte islamisk.
För var slutar det? Muslimska föräldrar kommer att kräva att flickor och pojkar sitter separerade, att man upphör att undervisa om evolutionsläran och om upplysningens religionskritik och annat som strider mot traditionellt islamiska uppfattningar. I sin bok tar Otterbeck upp en rad ämnen där muslimers uppfattningar krockar med vad som gäller i svensk skola. Svensk, klassisk litteratur innehåller mängder av saker som skulle kunna uppröra troende muslimer. Ska de slippa läsa Almqvists Det går an för att den handlar om kärlek mellan ogifta eller Bellman för att han hyllar vinet? Sankte Fredman lär ju ut något helt annat än profeten Muhammed: ”Supa, dricka, och ha sin flicka, är hvad Sancte Fredman lär!”
Man bör också tänka på att den svenska skolan kan vara något av ett safe space för muslimska flickor. Där befinner de sig utanför familjens kontroll och får träffa människor som tänker annorlunda. De kommer i kontakt med åsikter och idéer som inte finns, eller som är avskydda och förtalade, i hemmamiljön. Skolan är en chans för dessa flickor att bryta sig ur det traditionella, islamiska sättet att tänka och leva. Det är kanske det enda stället där man får möta och diskutera med ursvenskar, både lärare och elever. Om skolan viker sig för muslimers krav, och därmed visar att man respekterar sharia, islamisk lag, kan det leda till att muslimska flickor demoraliseras, att de känner att även skolan står på de traditionella, islamiska auktoriteternas sida i stället för att vara en plats där man kan lära sig nya saker, ifrågasätta och utvecklas.
Den svenska skolan har inget ansvar att lära sig om världens alla religioner och kulturer för att anpassa sig. Det är inte ens möjligt. Den tanken behöver kastas i soptunnan. I stället bör man göra klart för invandrarna och deras barn vad som gäller här. Vi har inget ansvar att med skattemedel hjälpa muslimska föräldrar att skydda sina flickor från ”oanständig” svensk kultur. De måste ju ha vetat att Sverige inte var ett islamiskt land när de bestämde sig för att flytta hit!
DET GODA SAMHÄLLET 