Fram till 1966 fanns en av den romersk-katolska kyrkan upprättad lista av förbjudna böcker, Index librorum prohibitorum, i vardagligt tal kallad ”Index”. Den uppdaterades fortlöpande genom att nya böcker sattes på listan medan andra ströks. Syftet var att skydda de troende mot vilseledande information, som kunde tänkas rubba deras tro och påverka deras moral. Bland de mer bemärkta böcker som sattes på Index fanns verk av astronomen Johan Kepler och filosofen Immanuel Kant.

Vår upplysta nutid känner inte till några index. I vart fall inga tryckta. Men icke förty finns det ett skyddande nät som lagts ut för att stävja spridningen av icke konformistisk information. Information som inte strider mot någon kyrkas trossatser men väl mot de värden som i samhället etablerats för tillfället. Genom välfärdssamhällelig nåd istället för gudomlig. Effekterna blir bland annat synliga genom utrensning av misstänkt värdegrundsskadlig litteratur ur de allmänna biblioteken, genom korrigering av avlidna författares verk för att göra dem kompatibla med rådande nomenklatur, genom att utestänga misshagliga publicister från bokmässor och dylika evenemang, genom statligt och kommunalt stöd till den samhälleliga nådens förkunnare och senast Dagens Nyheters försök att mobba och skambelägga företag som tillhandahåller misshaglig litteratur.

Den mest synliga effekten av det värdegrundsmässiga renhållningsarbetet är osynliggörandet av det avvikande. Man låtsas som om det inte fanns. Man undviker att ta upp det till diskussion genom att i förväg diskvalificera dem som företräder det förbjudna ordet som kättare. I enlighet med en oskriven Index opinionum prohibitorum. Som, på samma sätt som de katolska kyrkans index, uppdateras ständigt.

Vi är inte ensamma om det. Om det nu kan vara till tröst.

Tyskland är ett föregångsland i det här sammanhanget, vilket jag tänker exemplifiera med ett uppmärksammat fall: Finis Germania av Rolf Peter Sieferle, postumt utgiven av Verlag Antaios, (Schnellroda 2017, ISBN: 978-3-944422-50-3). Man har svårt att tro att en liten bok på 104 sidor i formatet 11×15,5 cm skulle kunna sätta igång en diskussion i tyska media som söker sin like och som fortfarande pågår. Det har till och med redan publicerats en bok om den här diskussionen; boken är större än Finis Germania..

Finis Germania skulle möjligen inte nått en större läsarkrets om den inte hade presenterats på en lista för rekommenderad facklitteratur. Listan presenteras återkommande av Süddeutsche Zeitung (SZ, en av Tysklands stora dagstidningar) och Norddeutscher Rundfunk (NDR, Nordtyska radion). I juryn satt bland andra

Johannes Salzwedel, fil dr i germanistik från Universitetet i Tübingen, en av veckotidningen Der Spiegels kulturredaktörer och känd författare av kultur- och litteraturhistoriska verk. Han hade läst boken och uppenbarligen fattat tycke för den. Samtidigt som han måste ha insett att den var kontroversiell. För att sätta boken i rampljuset gav han i tre månader alla sina jurypoäng åt Finis Germania. Det skedde uppenbarligen i form av ett slags skriftligt omröstningsförfarande. Boken hamnade på plats 9. Resultatet blev allmänt och även för jurymedlemmarna känt först då listan offentliggjordes den 9 juni 2017.

Den 9 juni var en fredag. I stället för den annalkande helgens frid blåste det upp till storm samma dag. SZ-redaktören Rolf Bisky som satt i juryn avgick direkt, fast man då inte visste vem eller vilka av jurymedlemmarna som stod bakom förslaget. Juryordföranden Andreas Wang uppmanade dem som hade röstat på boken att avgå. Det var då Salzwedel avslöjade att det var han som stod bakom rekommendationen. Samtidigt meddelade han sin avgång.

Avgången kommenterad Salzwedel med följande ord: ”Med rekommendationen av Rolf Peter Sieferles bok Finis Germania ville jag helt medvetet få igång en diskussion kring en mycket provocerande bok som rör hur historien och samtiden ska tolkas. Sieferles anteckningar har författats av en innerst inne förbittrad person. De är formulerade på ett provocerande sätt med all den risk detta innebär, samtidigt som de är aforistiskt tillspetsade. Man skulle vilja diskutera varje sats med författaren, så koncentrerat och upprört som han skriver. Med mitt förslag ville jag ingalunda skada fackboklistans renommé. Jag beklagar de förkastningar som blev följden. Av den anledningen har jag beslutat mig för att avgå ur juryn.”

Redan påföljande måndag distanserade sig Der Spiegels chefredaktör Klaus Brinkbäumer från sin kollega: ”Efter att ha läst bokens väsentligaste avsnitt saknar jag förståelse för att kollegan Salzwedel rekommenderat boken. På grund av den skada som uppstått välkomnar jag hans avgång ur juryn.”

En ledamot i kommittén menade att Salzwedel borde i förväg ha diskuterat sitt ställningstagande med sina kollegor i stället för att i all hemlighet lägga poäng på poäng och därmed gå bakom deras rygg. I och för sig kunde Salzwedel inte beskyllas för att ha brutit mot reglerna. Men han kritiserades hårt för att alltför skickligt ha utnyttjat dem.

När man söker på Google efter Finis Germania hittar man en uppsjö av negativa ställningstaganden i tysk dagspress. Jag har dock inte hittat någon artikel som bemödar sig att ge en sammanfattning av den lilla bokens innehåll, än mindre att framföra saklig kritik. Denna brist har ersatts av generella beskyllningar för högerextremism och antisemitism, samt av enstaka ur sitt sammanhang lösryckta meningar. I Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ) stod bland annat att läsa: ”När det vid veckoslutet blev klart vilken bok man rekommenderat reagerade SZ-redaktören

Jens Bisky direkt och meddelade sitt avhopp från juryn. NDR distanserade sig i går måndag från det ’graverande felaktiga beslutet’ och lade samarbetet med juryn på is tills saken ’klarats upp helt och hållet’. Juryn består av två dussin vetenskapsmän, författare och journalister, bland annat en redaktör hos denna tidning (FAZ), som nu misskrediterats genom en enskild person”.

Detta borde räcka som exempel för hur åsikts- och yttrandefriheten i är beskaffad i Merkels Tyskland.

Vad är det boken egentligen handlar om?

Innan jag går in på innehållet bör det nämnas att Finis Germania är ett manuskript som hittades på författarens dator efter dennes död för ett år sedan. Sieberle begick självmord. Hans änka ville få manuskriptet publicerat som det var, i oredigerat skick.

Sieberles inställning är traditionellt konservativ. Han värnar om den tyska identiteten, sin egen identitet.

Boken omfattar fyra avsnitt. Det fjärde som avser ofullbordade korta fragment kan lämnas därhän. Som titeln säger rör boken Tyskland. Finis Germania är latin. Det kan översättas med ”Det är slut med Tyskland!” (finis använt som vokativ).

Första avsnittet, som har samma rubrik som boken, ägnas åt effekten av två förlorade världskrig på den tyska samhällsstrukturen. Krigen berövade Tyskland sin historiska kontinuitet och sina eliter. Till skillnad mot segermakternas som fortfarande dominerar deras politiska och kulturella liv. De personer som kom att styra Västtyskland och senare det återförenade Tyskland var betrodda medelmåttor. Med ett socialdemokratiskt och samtidigt småborgerligt sinnelag oavsett om de tillhörde vänstern eller högern. Sieberle kallar denna politiska hybrid för ”socialdemokratism”. Dess centrala trossats är fördelningspolitiken. Socialdemokratismen är dock inte unik för Tyskland utan finns enligt Sieberle även i andra länder öster om Rhen, det vill säga i alla de länder vars gamla eliter – och därmed den medvetna kulturbärarnas samhällsskikt – eliminerats genom världskrigen eller den efterföljande sovjetiska ockupationen.

Andra avsnittets rubrik är ”Tidens paradoxer”. Sieberle fortsätter det första avsnittets samhällskritik men nu med tonvikt på kulturen. Med ”Tidens paradoxer” menar Sieberle vår egen tids oförenliga kulturella motsatser. Till skillnad från gångna tiders kulturer kännetecknas dagens västerländska kultur, ”det moderna” (”die Moderne”) av starka inre motsättningar. Å ena sidan accepteras den västerländska kulturen som för dagen ledande. Men fördenskull ses den inte som enda legitima och eftersträvansvärda kultur utan endast som ett bland många likvärdiga alternativ. Det modernas temporära särställning bärs upp av dess teknisk-ekonomiska framsteg. När framstegen tryter försvinner dess unika ställning. Kvar finns ett postmodernistiskt

sortiment av kulturella alternativ som det står var och en fritt att välja bland. Hand i hand med den kulturella sfärens ökande obestämdhet förändras politiken. Politik i traditionell mening ersätts successivt av komplexa självorganiserade system som saknar målsättning och -styrning. Styrmedel som program och ideologi har förlorat sin betydelse. Även det sedan urminnes tider etablerade nätet av relationer människor emellan håller på att lösas upp. Som författaren uttrycker det: ”Individen blir lik en elementarpartikel i ett ändlöst mörkt och kallt rum”. Man kan skönja ett samspel mellan individens ökande isolering och de självorganiserande systemens växande dominans.

Tredje avsnittet ”Mythos VB” är den del av boken som gett upphov till beskyllningen för antisemitism. Sieberles centrala tes är att tyskarna och judarna som folk lyfts ut ur den mänskliga gemenskapen. Förintelsen har gjort dem till arketyper för förövare och offer. I motsats till alla andra historiska övergrepp har tyskarnas kollektiva skuld och judarnas kollektiva offerroll permanentats i form av det Sieberle kallar för mythos i ordets antika betydelse (icke att förväxla med den svenska termen ”myt” som har en negativ konnotation). Mythos är en slags trossats som inte kräver någon förklaring och som ej heller bör eller får förklaras. Sieberle menar att denna trossats fått pseudoreligiös status. Den bildar kärnan hos en statlig religion med egna förkunnare och ceremonier och en egen menighet. Tyskarna är för evigt befläckade med förintelsens arvsynd för vilken förlåtelse ej står att få. Det enda som förövarna och deras efterkommande kan och bör göra är att i all framtid gå i säck och aska. Den som ifrågasätter trossatsen stämplas obönhörligen som antisemit.

Gerhard Miksche har varit docent i organisk kemi vid GU, universitetslektor vid LTH, avdelningsdirektör vid Styrelsen för teknisk utveckling, chef för AB Astras patent- och varumärkesavdelning. Han är numera patentombud och konsult inom immaterialrättsområdet i eget företag sedan 1991. Med intressen långt utanför naturvetenskapen, såsom historia, dagspolitik och framtiden.