I en tid när Sverige är utsatt för många prövningar i samband med den svårhanterade verklighet vi står inför, kunde man förvänta sig att politiker och beslutsfattare i stat och kommun skulle känna att ett mått av allvar vore påkallat. I stället visar det sig att det kan ge upphov till otippade reaktioner.  

Värmdö kommun överraskar med att ge en 16-åring jobb som ”kultur- och fritidschef”. 16-åriga Frida skall coacha sina betydligt äldre medarbetare.

Hur ska vi förstå detta? Är det ett tecken på nivån på kraven inom kultur- och fritidssektorn?

Jag har svårt att se något annat område där man låter en 16-åring axla ett sådant ansvar, såvida det inte handlar om ett experiment, men så presenteras det inte i TV-inslaget där Frida och några medarbetare intervjuades.

Värmdö kommuns annons för uppdraget vände sig till ungdomar emellan 15 och 17 år. Jag betvivlar inte för ett ögonblick att Frida är en mycket begåvad 16-åring, men hur duktig hon än är kan hon näppeligen ha de kvalifikationer man kan förvänta sig av en ”kultur- och fritidschef”, vare sig teoretiskt eller praktiskt. Det torde vara uppenbart.

Så vad handlar detta om? Vad är syftet med att rekrytera en 16-åring som ”kultur- och fritidschef i Värmdö kommun”, även om det endast gäller två veckor? Varför väljer vi att abdikera ifrån vår myndighet, för att låta en omyndig person företräda oss – orkar vi inte bära vår roll som vuxna medborgare?

Tanken att detta är ”bara på låtsas” infinner sig, och om det, Gud förbjude, skulle vara så – varför väljer man att agera så? Om det är ett ”låtsas-jobb” – vem är det man lurar?

Samtidigt som Sverige står inför ”stora utmaningar” på många områden (integration, våld i problemområden, akut brist på resurser för att hantera kriminalitet) finns tendenser att bejaka ett slags låsas-tillvaro, odlandet av en liten plattform dit besvärliga krav inte når. En lekplats.

Är det ett uttryck för att hålla allvaret stången? Vi verkar värja oss mot allvaret, eller kanske är vi helt enkelt ovana, och vet inte hur vi skall hantera eller angripa det? Kanske skulle vi börja öva på det.

Eva Almin är en heltidsarbetande medborgare på upploppet av sin karriär. Hon har haft olika ”roller” inom IT, system-utvecklare, -arkitekt, -analytiker på olika företag och myndigheter. Vid 56 års ålder blev Eva ”outsourcad” och under två års tid gjorde hon intressanta erfarenheter som arbetssökande i övre medelåldern, administratör i en välgörenhetsorganisation och ”medpratare” i SFI-undervisning. Dessa erfarenheter har gjort stort intryck och Eva har sett skäl att ompröva delar av sitt invanda förhållningssätt.