Hur förståelse utvecklas

Patrik Engellau

Har du tänkt på hur vi gradvis utvecklar vår förståelse? Hur nya insikter successivt växer, hur de prövas mot observationer av verkligheten och hur de, om de överlever dessa prövningar, blir alltmer robusta och självsäkra. Och det bästa av allt: hur de får ett eget liv oberoende av de personer som inledningsvis formulerat dem och, förutsatt att de fortsätter att uthärda och passera tillvarons noggranna kontroller, får en egen existens till allas nytta utan att någon kan komma och hävda egna immateriella rättigheter.

Det där var ganska snyggt sagt men troligen obegripligt för den som inte på förhand visste vad jag menar. Jag försökte generalisera och hitta på en sociologisk lag baserat på ett enda konkret fall typ att jag har sett ett vitt får och därför är alla får vita. (Denna metod är inte alls ovanlig inom samhällsvetenskaperna. Mitt favoritexempel är den så kallade Michels lag eller ”oligarkins järnlag”. Den tyske tänkaren Robert Michels skrev i början av 1900-talet en bok där han efter ett studium av det tyska socialdemokratiska partiet konstaterade att alla organisationer, som i början drivs av entusiaster, i den mån de fortlever så småningom kommer att kontrolleras av funktionärer och byråkrater utan grundarnas glöd. Det känns ungefär rätt och därför kan vi vara villiga att ta till oss att detta faktiskt är en järnlag utan att saken bevisas sådär särskilt noga.)

Så vad med mina observationer enligt ovan, vad är det för stor insikt som avses? Jo, min egen teori om det välfärdsindustriella komplexet (som i och för sig inte är så mycket min egen utan plankad från president Dwight D. Eisenhowers av Amerika föreställning om ett militärindustriellt komplex i USA som utövade icke-demokratisk makt i kraft av sin beslutsamhet, begåvning, goda organisation och förmåga att göra sina egennyttiga tänkesätt till nationens allmänna förståelse).

Det svenska välfärdsindustriella komplexet, den miljonhövdade apparat som förkroppsligar Sveriges existens som humanitär supermakt, styr vårt land genom sin PK-ideologi. Är detta en konspirationsteori? Tja. Vem är det som, bara för att ta ett exempel, driver värdegrundstänkandet? Är det inte ett gäng högutbildade och begåvade människor från Skolverket och Södertörns högskola plus en massa genusforskare och allmänna tjänstemän från andra välfärdsmyndigheter och vetenskapliga lärosäten som i själva verket skapar sig ett fördelaktigt liv? (Om sanningen ska fram så är förstås allt prat om värdegrunden baserat på en felöversättning. I FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna deklareras allas lika ”värdighet” vilket Sverige som, vad jag vet, enda land i världen har översatt till ”allas lika värde”. Om en värdegrundsmarinerad myndighet som exempelvis Skolverket skulle tvingas respektera originaltexten så hade den nog förvandlats till en pumpa eller något annat obetydligt.)

Jag menar, möjligen förmätet, att denna teori om det välfärdsindustriella komplexets makt över dagens Sverige har avsevärd bäring. Vem är det exempelvis, frågar jag nästan alla jag träffar, som ligger bakom Sveriges i ett europeiskt perspektiv unikt välkomnande attityd till migranter? Är det inte hela den apparat av välfärdsinrättningar som för sin försörjning behöver klienter samt de engagerade aktivister som för det mesta försörjs av den offentliga apparat som komplexet via sina agenter politikerna kontrollerar?

Tesen är att denna jätteapparat, som under årtionden i eget intresse dominerat det officiella tänkandet i Sverige, har skapat de problem som nationen för närvarande lider under, skolan och migrationen och allt det andra. En stor grupp högutbildade och kunniga befattningshavare, begåvade och framstående människor, de ansvariga politikerna inte att förglömma, som borde ha insett vad de höll på med, har åstadkommit detta.

Nu har denna teori fått en för mig oväntad turboladdning genom Ann Heberleins och Helena Edlunds skriverier, inte minst på denna sajt. De talar om Adolf Eichmann, nazisten kring vilken Hannah Arendt skapade begreppet ”den banala ondskan”. Eichmann gjorde bara sitt jobb som trogen anställd. Ann Heberlein kontrar med vår tids motsvarighet, ”den banala godheten”, de för nationen förödande beslut som fattas av hyggliga, hängivna tjänstemän, ofta på framskjutna positioner, som bara gör sitt jobb. Rikspolischef Dan Eliasson med sina godsinta armband till potentiella våldtäktsmän till exempel.

Heberlein och Edlund säger inte att Sveriges välfärdsindustriella komplex är jämförbart med nazisternas maktapparat. Inte jag heller. Jag vrider bara ett snäpp på perspektivet.