Tiden går fort. I höst är det redan två år sedan Sveriges säregna migrationspolitik fick se sig besegrad av en mer svårflörtad verklighet. Efter återupprättade gränskontroller i Europa och migrationsavtalet med Turkiet har vi gått från 10 000 asylsökare i veckan under november 2015 till dagens nivå på cirka 500 i veckan. Huruvida det var den svenska regeringens åtstramning eller Europas samlade åtgärder som hade störst inverkan är svårt att uttala sig om.

Både i Sverige och på europeisk nivå är attityden till den irreguljära migrationen en annan än vad den var för bara något år sedan. Merkels ”Wir schaffen das” har bytts ut mot en betydligt mer skeptisk inställning. I den mediala beskrivningen av denna rätt abrupta förändring så återkommer flera teman och formuleringar, gång på gång. Europa ”stänger gränsen”, ”Fort Europa” och liknande uttryck ger sken av en kontinent som isolerar sig från omvärlden.

Lika överens som Angela Merkel och Stefan Löfven var om att inte införa restriktioner tidigare är man nu om att vi inte ska tillbaka till det kaos som präglade 2015. Nyligen skickade Österrikes regering militär till gränsen mot Italien för att säkerställa att den ökande mängden migranter som når Italien via Libyen inte tar sig vidare norrut.

Med buller och bång tillkännager politikerna att de minsann tar folkets ”oro” på allvar. Kontroll är ordet för dagen. Läser man en tidning eller tittar på nyheterna är det lätt att få intrycket att Europa är igenbommat. För är det inte vad man syftar på när man pratar om ”stängda gränser”? Att enbart de med vistelserätt släpps in i landet, övriga får vända i dörren. Under juni månad har jag befunnit mig på resande fot genom Europa. Med bil har jag passerat gränsövergångar i fem europeiska länder. Sverige, Danmark, Österrike, Tyskland och Italien. Inte vid ett enda tillfälle passerade vi igenom någon gräns- eller ID-kontroll under semestern. Varken på dit- eller hemvägen. Vid en gränsövergång mellan Tyskland och Österrike såg vi något som liknade en passkontroll men det räckte att ta en annan avfart för att passera gränsen utan bekymmer.

Den enda gång som någon krävde att vi uppvisade våra pass var på hotellet och då för att personalen skulle kunna anmäla till polisen om gästerna fick för sig att strunta i att betala. Om turister kan ta sig från land till land utan att se skymten av kontroller eller poliser vid gränsen, hur svårt kan det antas vara för de människosmugglare som faktiskt anstränger sig för att undgå upptäckt? Måhända var kontrollerna mer frekventa när migrationsströmmarna var större. Kanske har de rentav trappats ned i smyg. Bara själva bilden av Europa som stängt kan ha en avskräckande effekt för dem som funderar på att ta sig in illegalt, men det är knappast en rättvisande bild av läget i praktiken.

Insikten om att verkligheten och medias beskrivning av densamma inte alltid stämmer överens var inte ny för min del. Frågan är när samma insikt når alla dem som bara går och väntar på att kunna ta sig hit. Vad händer då?

Petter Månsby är nationalekonom, utbildad vid Ekonomihögskolan i Lund och Handelshögskolan i Göteborg. Frilansare och spökskrivare för borgerliga politiker.