Ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir en sak för mig som du säkert har genomskådat för länge sedan, nämligen att det här med mångkultur – att olika kulturer ska uppmuntras att samexistera inom samma område, till exempel Sverige enligt regeringsformens stadgande om att ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas” – är ett misstag.

Från början var det inte självklart att det var ett misstag, för vi har många exempel på framgångsrika kulturblandningar. Amerikaner som kommer till Sverige eller vice versa anpassar sig ganska konfliktfritt. (Jag vet, för jag har varit gift med en.) Likaså norrmän, finnar, tyskar, ungrare, italienare, greker och så vidare.

Kulturer är nämligen, vilket är en självklarhet, mer eller mindre olika varandra. (Dessutom ändrar de sig över tid. Det skulle inte förvåna mig om en modern svensk skulle få en rejäl kulturchock ifall han fördes med tidsmaskin något eller några århundraden tillbaka i den svenska historien.)

Eftersom Sveriges tidigare historiska kulturmöten har avlöpt så smärtfritt – vilket beror på att de ankommande kulturerna har varit mycket lika vår egen – har vi inte behövt ställa oss svåra frågor om vems kultur som ska gälla och om det finns över- och underordning mellan kulturerna, alltså att den ena skulle kunna anses objektivt bättre än den andra.

På senare år har sådana frågor emellertid gjort sig påkallade i och med att allt tydligare konflikter uppstår mellan den svenska majoritetskulturen och invandrade arabers och muslimers medhavda kultur. Skillnader i hälsningsmönster, klädkoder, föreställningar om könens inbördes rangordning och en massa andra saker leder till bråk. En del särskilt skarpsynta människor kunde redan tidigt förutse detta, men för de flesta av oss andra, kanske mer önsketänkande individer, fanns något slags förhoppning om att det skulle ordna sig. Men det har det alltså inte gjort och konflikterna tycks bara bli värre.

Ett problem är att vi – fråga mig inte vem ”vi” är, för jag vet inte säkert – är mentalt oförberedda. En massa grundläggande frågor, som vi kanske inte ens vill ställa oss, växer fram och pockar på uppmärksamhet, eftertanke och svar.

En första fråga är om alla kulturer har samma värde i någon sorts mänsklig eller allmän betydelse. Gäller för kulturer något slags motsvarighet till FN-förklaringens ord om att alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter? Det förefaller som det är en sådan föreställning som föresvävat svenska politiker när de antagit lagar om mångkultur. Får man bygga kyrkor så får man bygga moskéer. Får den ena tycka att kvinnor ska vara jämställda så får den andra tycka att de ska hållas i underkastelse. Om den ena får tycka att äktenskapsbryterskor får skylla sig själva så får den andra förorda att de stenas eller att olydiga unga flickar mordhotas eller mördas. Lika rättigheter för olika kulturer att framhäva och genomdriva sina uppfattningar.

Men nu ser vi alltså att denna föreställning om lika rättigheter skapar problem. När problemen stiger oss över huvudet måste vi upphäva föreställningen om lika rättigheter. Den ena kulturen måste ges företräde framför den andra för att förebygga att problemen förvärras (vilket de nog gör i alla fall när anhängarna till den ena av de två konfliktkulturerna upptäcker att de sätts på undantag av makthavaren staten).

Mina instinkter och känslor säger mig att riksdagen omedelbart bör instifta en generalklausul av innebörd att närhelst ett stycke svensk kultur kommer i konflikt med en annan kultur så äger den svenska kulturen företräde. Det betyder till exempel att om Yasri Khan inte vill ta kvinnor i hand så slipper han göra det, men han saknar rätt att få hjälp av Diskrimineringsombudsmannen om en arbetsgivare inte vill anställa honom för att han inte vill ta kvinnor i hand. Det betyder också att polisen får rätt att ingripa mot muslimska män som shariatrakasserar muslimska kvinnor i förorterna.

Nu undrar du med vilken rätt Sverige skulle kunna underordna den islamiska och arabiska kulturen – och även den norska och danska – sin egen. Jag har tre alternativa synpunkter.

Det finns ingen Gud eller annat Högre Väsende som har bestämt att den svenska kulturen är moraliskt överlägsen den islamiska och arabiska. Vi tycker si, de tycker så. I sista hand avgörs sådana konflikter, om de inte kan dämpas, med våld. Båda parter tycker sig ha ”rätt” – och det har de också – så det blir nävarna och vapnen som får avgöra vems uppfattning som ska gälla.

Den andra synpunkten talar till den svenska kulturens fördel och utgår från att vårt företräde kommer sig av att vi var här först och att detta är vårt land. Det är svårt att logiskt motivera ett sådant ställningstagande ty det kommer inte från hjärnan, utan från kroppen, inälvorna och benmärgen. Det här är vårt, det bara är så. (Men skicka fram ett gäng PK-ister så kommer de på någon minut att ha konstruerat en hel lista över indignerade motargument. ”Du får väl inte ensamrätt på en ö bara för att du satte foten på den först!”. ”Alla människor har samma värde och samma rättigheter, du är rasist!”.) Även här är det i sista hand våldet som avgör.

Den tredje synpunkten är den för mig mest övertygande. Det är nästan som om den vore instiftad av en högre makt. Den utgår från att människor i de aktuella kulturerna – som således kommit i konflikt – har ungefär samma önskemål om hur livet bör gestalta sig. De vill ha lugn, trygghet, mat, kanske familj, mobiltelefon och bra kläder och så vidare. Det gäller såväl svenskar som islamister och araber.

Som allmän princip bör därför gälla att den kultur ska ha företräde som mest sannolikt kan ge människorna det liv de vill ha. Här blir det inget bråk mellan den svenska och den norska kulturen eftersom båda välsignar sina anhängare i ungefär samma utsträckning. Men när det gäller den svenska kulturen å den ena sidan och den muslimska och arabiska å den andra, så är förhållandena väsensskilda. Det är inte svenskar som söker sig till Somalia för att ta del av den somaliska kulturens håvor utan somalier som söker sig till Sverige för att bli delaktiga i det svenska välståndet. Då är det väl självklart att den kultur som faktiskt levererar vad båda folken vill ha ska gälla över en kultur som inte levererar vad de vill ha.

”The proof of the pudding is in the eating” säger engelsmännen. Det betyder att en företeelses värde och kvalitet bestäms av vad den åstadkommer. Så är det även med kulturer. De som producerar den bästa tillvaron för människorna är överlägsna. Men det hindrar inte att våldet nog kan göra slut även på överlägsna kulturer.