Officiell svensk förståelse av hur politiken ska bedrivas exemplifieras fint av Liberalernas 34-punktsprogram Så blir Sverige möjligheternas land för fler. En punkt är att öka ”jobbstimulansen i försörjningsstödet från 25 till 40 procent”. Med lite ansträngning kan jag ana mig till att det betyder att man ska få behålla en större andel av socialbidraget om man får arbetsinkomster. Men huruvida Liberalernas förslag går att begripa eller inte är inte poängen. Poängen är den tankevärld som ligger bakom förslaget, nämligen föreställningen att det från Rosenbad går att med homeopatiska doser av något ekonomiskt incitament går att finkalibrera beteendet hos hundratusentals människors vars verkliga motiv man inte har en aning om.

Att överheten tillskriver sig magiska krafter är inget nytt. På 1600-talet kommenderade kungamakten prästerna i svenska kyrkan att begära församlingarnas förböner för att säkerställa svenska segrar i kriget i Tyskland. Men det här är ett snäpp knäppare än när 1600-talets härskare bad allmogen om hjälp att med böner beveka Gud och betvinga fienden, för nu handlar det om att härskarna tror sig sitta i ett kontrollrum med ett antal reglage och spakar med vilka de tror sig kunna styra nationens öde.

Tankefelet hos vår tids härskare är att de inte förstår hur lite de i själva verket kan påverka. De fattar inte att vad som sker i verkligheten inte bestäms av någon procentsats hos jobbstimulansen i försörjningsstödet, utan av vad folk har för allmänna uppfattningar och värderingar. Hundratusentals människor arbetar i den industri som ska försöka förmå migranter att leva i Sverige och i bästa fall skapa sig något slags egen försörjning. Vad dessa människor – och de andra som står bredvid och tittar på och i egenskap av skattebetalare finansierar ruljangsen – har i huvudet är det som egentligen avgör hur det går. Om alla dessa individer är uppfyllda av föreställningen att de själva och deras värld – i det här fallet Sverige – är ansvariga för migranternas tillkortakommanden så hjälper det inte att ledande politiker omjusterar sina procentsatsreglage.

Sverige behöver en annan sorts politiskt ledarskap än det som Liberalerna och de andra partierna ställer i utsikt. Vi behöver ett ledarskap som förmår artikulera värderingar, riktiga värderingar och inte bara obegripligt trams om värdegrunder som på något märkvärdigt sätt alltid handlar om procentsatser när det ska omsättas i praktisk politik.

Lösningen på Sveriges problem ligger inte i finjusteringar av detaljer i ett system som bygger på ett – som det nu allt tydligare visar sig – felaktigt PK-istiskt tänkande, utan i en uppgörelse med denna skadliga ideologi.

Vi behöver statsmän som kan förkunna ett nytt budskap eller åtminstone ställa nya frågor. Statsmän som uppmuntrar medborgarna inte att skämmas om de drar sig för att öppna sina hjärtan och plånböcker utan i stället att utan skambeläggning resonera kring vad som är rätt, vad Gud eller samvetet kan kräva av oss och vad vi som är födda på den här jordplätten som kallar sig Sverige rimligen kan begära av dem som kommer hit och önskar borätt.

Rätt förkunnelse är att vi som bor här kan kräva väldigt mycket mer av dem som kommer hit. Det första kravet är att de ska vilja bli en del av vår gemenskap. Det betyder att de inte ska omhulda och värna om någon annan gemenskap eller kultur. Om detta enkla första krav tydligt förkunnas av statsmän så kommer långt mer att ha gjorts än genom aldrig så många förändringar av procentsatser.