Gästskribent Jan-Olof Sandgren: Carl-Henrik och Jimmie

Politik är ett hantverk, som kräver duktiga hantverkare. Saknar man begåvning kan man visserligen dölja det genom att strikt följa en ideologi, eller en partilinje. Men bara en duktig politiker har förmågan att använda partiet (inklusive dess ideologiska garnityr) som plattform för att ge människor en röst. Två politiker under min livstid väcker – om än motvilligt – min beundran: C H Hermansson och Jimmie Åkesson.

C H anslöt sig till ett parti, som var stödparti åt Hitler och Stalin. Det var ett parti som förespråkade Proletariatets diktatur, ville genomföra väpnad revolution och kunde tänka sig att avrätta kapitalister. På 50-talet utökade man meritlistan med att hylla Mao, och därmed hade man (under olika perioder) placerat sig i samma båt som historiens tre största massmördare. Att lyfta detta parti från det politiska bottenslammet, till ett trovärdigt demokratiskt alternativ, låter som ett ‘Mission Impossible’. C H Hermanssons tid som vänsterledare sammanföll med min uppväxt, så jag kommer ihåg hur det gick till.

Sossarna hade byggt färdigt folkhemmet, så varje familj hade ett kylskåp och nu började visionerna tryta. Mittpolitiken bestod mest av frireligiösa och bönder. Högern var konservativ, i ordets rätta bemärkelse och ville inte se några förändringar alls – en dålig politisk strategi under det dynamiska 60-talet. VPK var det enda parti som, när liket efter Stalin väl hade kallnat, snappade upp rörelser i tiden. Till exempel:

Ungdomskulturen. Ett nytt historiskt fenomen som ingen förutsett, och som ingen annan politisk kraft förstod betydelsen av.

Kvinnorörelsen. Tidigare hade det handlat om att ge kvinnor förvärvsarbete, för att finansiera folkhemmet. Nu talades det om att ‘män och kvinnor tillsammans’ skulle bygga en bättre värld. Ett helt nytt fokus. (Det här var innan Feministerna tog över och gjorde manshat, toppat med gräddfiler in i bolagsstyrelser, till de viktigaste kvinnofrågorna.)

Sexualpolitik. Vänstern var först ut med att ta Gayrörelsen på allvar. På den tiden handlade det inte så mycket om att införa nya kön, som att homosexuella faktiskt existerade och hade rättigheter.

Miljörörelsen. Tidigare var den naturliga reaktionen när någon demonstrerade för bättre miljö, att skicka ut kravallpoliser. Vänstern gav miljörörelsen en legitimitet. En legitimitet som senare kom att utnyttjas av globalistiska intressen.

Internationellt. Vänstern var först med att inse att kolonialismen verkligen var över. Och att vi måste hitta nya sätt att relatera till tredje världen. Denna hedervärda hållning var något helt annat än dagens så kallade antirasism.

Vänsterns succé under 70-talet var ingen slump, och kanske inte enbart en kulturmarxistisk konspiration. Man var helt enkelt mer ‘modern’, och tog upp frågor som behövde tas upp, tidigare än andra. Därför vann man också min generations förtroende. Man lyckades inte helt göra upp med sin historia – dock var det under Hermanssons tid, som en rad extremister fann för gott att starta eget: Maoisterna blev SKP, Leninisterna KPML(r), Trotskisterna KAF och kort därpå följde Stalinisterna APK. Så uppenbarligen var ‘gammelkommunisterna’ inte välkomna i mainstreamvänstern. Vänsterns senare ledarproblem, som slutligen kulminerade i sekterismens återkomst på 2000-talet, är en annan historia, som förtjänar en egen artikel.

Jag började med att i samma andetag nämna C H Hermansson och Jimmie Åkesson. Trots en rad olikheter (och trots att V har något fler lik i garderoben) finns beröringspunkter. Båda tog över en politisk plattform långt ute i marginalen, navigerade skickligt och byggde en rörelse som kom att stå för något helt annat – och till sist utmana hela det rådande etablissemanget. Man kan fundera över hur 50-talets blodbesudlade kommunism, eller 90-talets Vit-makt-rörelse kunde fungera som kläckningskammare för nya, vitala idéer. Men kanske är det inte så underligt. Största hindret för nya idéer är som bekant lojaliteten med de gamla, och man måste befinna sig ganska långt från maktens centrum, innan ett alternativ ens förefaller tänkbart. Det var där både C H och Jimmy började sin resa.

Man kan fråga sig vilket som är farligast; en tveksam ideologi eller ett inkompetent ledarskap. Jag lutar åt det senare. En inkompetent ledare måste i alla lägen stödja sig på ideologin, det är hens krycka och legitimitet. En duktig ledare däremot kan – i sina ljusa stunder – anpassa ideologin, så att den bättre motsvarar människors behov och i någon mån avspeglar verkligheten.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.  

 

36 thoughts on “Gästskribent Jan-Olof Sandgren: Carl-Henrik och Jimmie

  1. Lars-Erik Eriksson skriver:

    Minns någon Ny Demokrati?
    Inga lik i den lasten men lik förbannat skulle etablissemanget och dess vasaller, journalisterna, börja utmåla nykomlingen som rasist och fascist. Kanske var Ian&Bert inga nationalsocialister men minst lika bedrövliga ändå.
    Ausonius, ja hans aktioner var förstås Ny Demokratis fel kunde Gellert Tamas oemotsagd, förmanande undervisa oss om.
    Slutsatsen måste bli att det moraliserande som drabbar den nya och enda oppositionen i Riksdagen blott är ett spel för gallerierna och skapat för att skrämma väljarna kvar i 7K-fållan.

    Liked by 7 people

    • JAN BENGTSSON skriver:

      Kampen står om köttgrytorna!
      Då är alla medel tillåtna, precis som i en klassisk Cat fight…

      Näbbar klor o tänder, allt är tillåtet!

      Gilla

  2. Kent Forssgren skriver:

    DET FINNS ETT ANNAT PARTI SOM INTE GÄRNA TALAR OM SIN HISTORIA;
    också med koppling till KPML(r)!
    Nu finns partiet i regeringsställning, under det avsiktligt missvisande namnet Miljöpartiet.
    Miljöpartiet, har tagit ett namn som döljer deras rätta jag.
    Detta parti har, lika lite som dagens Center, någon nämnvärd kunskap om miljö, jordbruk och natur.
    Och ordet konsekvensanalys ingår inte i deras sinnevärld.
    En röd tråd binder samman miljöpartistiska förslag inom riksdag, kommun och landsting; det är hat mot medborgarna. Deras förslag handlar om att djävlas med vanliga folk som skattebetalare.
    Är bakgrunden KPML(r) eller KFML(r)?
    Från Wikipedia:
    Kommunistiska Partiet, tidigare KPML(r), är ett svenskt kommunistiskt politiskt parti, grundat 1970 genom en utbrytning från Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, som i sin tur brutit sig ur Vänsterpartiet Kommunisterna år 1967.

    DETTA ÄR DET SÅLEDES DET KOMMUNISTISKA MILJÖPARTIETS BAKGRUND.
    Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, radikaliserades 1967.
    Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, KFML bildades.
    1969-70 splittrades KFML
    och Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) KFML(r) bildades.
    KFML(r) splittrades 1981. EN FALANG BILDADE MILJÖPARTIET.

    MP FÖRSÖKER UNDER FALSK VARUBETECKNING DÖLJA SITT URSPRUNG.
    DET RÖDA LYSER DOCK IGENOM DEN GRÖNA FÖRKLÄDNADEN

    Liked by 6 people

    • Jan-Olof Sandgren skriver:

      Trodde Miljöpartiet var en utbrytning ur Folkpartiet, med brett stöd från Miljörörelsen, framför allt resterna av Folkkanpanjen mot kärnkraft. Vad jag kommer ihåg var Kpml(r) det minst miljövänliga av vänstersekterna. Ofta brukade man driva med VPK sympatisörer, och kalla dom tomtar som gick i filttofflor och odlade grönsaker, istället för att satsa på arbetarklassens revolution. Erinrar mig också att man för något år sen gjorde en osmaklig aktion mot MP’s kongress i Karlstad. Har du några källor på officiella kopplingar mellan MP och KPML(r)?

      Liked by 1 person

    • Larsson, renegat skriver:

      Det här var lika förvirrat som förvirrande! Som artikelförfattaren frågar i en annan kommentar: vilka är dina källor?
      Mig veterligen, ägde någon splittring av KPML(r) inte rum 1981.
      Miljöpartiet grundades av Per Gahrton som förgrundsfigur. Han kom från Folkpartiet. Det som förenar honom med KPML(r) skulle väl vara aversionen mot dels Israel, dels EU. Men de åsikterna finns ju också på den andra kanten.
      Partiet stödde visserligen linje 3 i folkomröstningen om kärnkraften 1980 –
      liksom Centern och KD – annars hade man inte så mycket till övers för småborgerliga navelskådare och flummare. I den mån miljöproblem fanns, kunde de bara avhjälpas med inte mindre än kapitalismens fullständiga krossande.
      Har också svårt att se att det ur KPML(r) skulle ha växt fram en falang som vurmande för småföretagande och friskolor.
      Som sagt, vad stödjer du din tes på?.

      Liked by 1 person

      • Larsson, renegat skriver:

        Det är han kanske. Min poäng var att han garanterat betraktas som sådan av KPML(r) och att det därför faller på sin egen orimlighet att han skulle vara kryptoerrare.

        Gilla

  3. Hortensia skriver:

    Jag har aldrig röstat på varken V eller SD, men ser inget alternativ till att välja Jimmie Åkesson, som oförtrutet sunt förnuftig sätter Sverige och den svenska befolkningens tillvaro främst på sin politiska dagordning.

    I jämförelse med vår nuvarande regerings sorglustigt agerande företrädare, framstår Jimmie Åkesson, Paula Bieler, Mattias Karlsson och Richard Jomshof som ständigt statsmannamässiga, intellektuella giganter.

    Liked by 6 people

    • JAN BENGTSSON skriver:

      Vilken himmelsvid (S)killnad mot ett annat (S)tort partis framträdande företrädare!
      Alltid korrekt uppträdande o med respekt för motståndaren!

      Skulle vi kunna få en bättre, representativare Statsminister än Jimmie?

      Nuvarande har ett stort problem med att kontrollera sitt dåliga humör,
      blir regelbundet förbannad,
      också AV ett växande antal av sina undersåtar!!!

      Svaret är ett rungande NEJ!

      Liked by 1 person

  4. Sten Lindgren den äldre skriver:

    I och för sig intressanta vinklingar som författaren tar upp men budskapet är ändå tveksamt om än oklart. Handlar det om att rentvå Hermansson eller om att placera SD i samma skåp som kommunisterna?

    Frågan är viktig eftersom SDs historik anses utgöra hinder för att bedriva en borgerlig opposition mot regeringen, de borgerliga avstår hellre från att bedriva opposition, t ex i skattefrågor, av detta skäl. Samma opposition ser dock inget problem med att de genom sitt agerande ger utrymme för ett annat parti vars historia kan diskuteras, Vänsterpartiet.

    Jag tycker följande: I princip är det fel att belasta något parti för negativa saker som skett eller påstås ha skett i partiets namn för länge sedan. Partier ska bedömas utifrån vilka som företräder partiet idag och vad partiet står för idag.

    Samtidigt ska man inte sopa gamla försyndelser under mattan och sådana finns det gott om. CH Hermansson var inte bara en skenbart trevlig prick han stod också för värderingar som de flesta inte anser hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Han hyllade Stalin på sin tid även om han senare tog avstånd. Hans parti hade senare företrädare som hyllade Honecker alldeles innan muren föll och många inom partiet hade kontakter med STASI, liksom för övrigt en hel del sossar.

    Åter till Åkesson: Vad jag vet har inte Åkesson gjort sig skyldig till liknande övertramp som Hermansson, att han t ex skulle ha hyllat Hitler eller Pinochet, därför är liknelsen mellan Åkesson och Hermansson felaktig.

    Liked by 5 people

    • Bengt skriver:

      Jag kan då inte se att Jan-Olof sopar gamla (kommunistiska) försyndelser under mattan. Även om jag inte alls sympatiserar med C.H. Hermanssons ideologi så ger jag Jan-Olof rätt: Hermansson var en skicklig politiker. Liksom Åkesson är

      Liked by 1 person

  5. gmiksche skriver:

    Oavsett om man accepterar lik-i-lasten påståendet eller ej finns det en grundläggande skillnad mellan Hermansson och Åkesson.

    Hermansson anslöt sig till kommunismen och blev ledare för dess svenska gren i en tid då kommunismen var en global maktfaktor och Sovjetunionen hotade Sverige. Jag kan inte hysa minsta respekt för Hermansson av just den anledningen. Han accepterade att Sovjetunionens satellitvälde, det räcker med att nämna DDR. Jag kan inte heller ha respekt för någon utanför partiet som samarbetade med Hermansson och försökte tona ned hans förhållande till proletariatets diktatur.

    Vad som än betecknas som SDs rötter är det ett faktum att Åkesson gått med i och blivit ledare för ett parti vars påstådda utländska motsvarighet för länge sedan gått i graven. I motsats till Hermansson står Åkesson för nationellt oberoende och demokrati.

    Liked by 6 people

    • JAN BENGTSSON skriver:

      Hur kan man ens diskutera SD:s rötter när vi är i en nationell KRIS,
      vad som gäller är dagens politik o morgondagens!

      Allt annat är helt ointressant för Sveriges framtid!

      Det handlar om att skydda SINA MARKNADSANDELAR vid köttgrytan,
      inget annat, hjälpligt maskerat!

      Liked by 3 people

    • Jan-Olof Sandgren skriver:

      Vill tillägga att Hermansson började som Socialdemokrat (liksom Åkessson en gång började som Moderat). I Hermanssons fall blev han utesluten, av en sån fånig anledning som att han sympatiserade med Clarté, och tog ett kliv åt vänster. Tror aldrig han var någon övertygad Stalinist, men som den taktiker han var höll han sig nära partilinjen, tills den dag han själv fick makten. Under hela sitt ledarskap rörde han sig bort från den antidemokratiska, totalitära vänstern, (tyvärr var inga av hans efterträdare intresserade av att fullfölja det reformarbetet).
      Tycker nog han förtjänar en viss respekt… om man nu kan respektera en politisk motståndare.

      Gilla

      • gmiksche skriver:

        Jag tror jag förstår vad du menar, men det du säger kan lätt missförstås. Man kan ju bara spekulera, men ifall utvecklingen gått mot ett kommunistiskt maktövertagande i Sverige menar jag att Hermansson inte avstått från sin position. Det är givetvis bara spekulation. Det är därför jag lägger Hermansson i låda för quislingar där en stor del av den styrande eliten redan ligger. När jag analyserar vad folk innerst inne står för försöker jag skala bort deras yttre företräden. Då kommer jag närmare sanningen. Ett belevat sätt kan lätt dölja en rutten själ.

        Gilla

  6. MartinA skriver:

    Jag delar inte den här analysen alls. Situationen i sverige är sådan att något parti, oavsett bakgrund, skulle etablera sig. Åkesson rider bara på en självklar opinionsvåg.

    Gilla

  7. T Bertilsson skriver:

    ”Två politiker under min livstid väcker – om än motvilligt – min beundran: C H Hermansson och Jimmie Åkesson.”

    För mig haltar denna jämförelse betänkligt. Icke så att jag, såsom konservativ, har särdeles mycket över till herr Åkessons parti och dess förenklade populistiska utgångspunkter men att jämföra honom med en som med sin mun lovordat en av världshistoriens mest avskyvärda tyranner, den kommunistiske diktatorn Stalin. Då nämnde folkmördare avled lät den hårdhudade kommunisten Hermansson utropa.

    ”Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

    Mig veterligt har icke herr Åkesson kommit ens i närheten av att lovorda folk- och massmördare på det sätt som den hårdhudade kommunisten Hermansson gjorde. Vad som är än värre är att den hårdhudade kommunisten Hermansson lovordades av sitt parti vänsterpartiet, ett ännu i huvudsak kommunistiskt patrask, intill sin bortgång förlidet år. Den nuvarande kommunistledaren, herr Sjöstedt, lät då uttala:

    ”Han är något av en förebild.”

    Så illa är det alltså ställt att ledaren för det parti, som garanterar regeringen Löfvens fortbestånd, har som förebild en person som lovordade folk- och massmördaren Stalin, en ondskans företrädare och en av de värsta existenser historien någonsin skådat. Såvitt jag kunnat utröna har aldrig herr Åkesson på motsvarande sätt lovordat någon som höjt Hitler till skyarna.

    En annan punkt på vilken jämförelsen är skev på ett högst betänkligt sätt är att den gren av kommunismen, som sedan 1917 genom sin antidemokratiska grund solkat vår hedervärda Riksdag, med tre undantag (valen 1944, 1998 och 2002) aldrig på något nämnvärt sätt överskridit 6 procent av väljarkåren. Under sin ordförandeskaps period, 1964-1975, låg den hårdhudade kommunisten Hermanssons parti hela tiden, med undantag för 1968 då man blott fick 3 procent, runt 5 procent.

    Jämför vi detta med herr Åkesson finner vi att hans parti, vid valet 2006 året efter att han tillträdde, hade knappa 3 procent av röstetalet. År 2010 hade man ökat till 5.7 procent och vid senaste val år 1014 hela 12.9 procent. Icke finns väl här någon som helst likhet med den hårdhudade kommunisten Hermansson?

    Liked by 2 people

    • Jan-Olof Sandgren skriver:

      Hade han inte hyllat Stalin på begravningen, hade han antagligen inte tagit sig upp i partitoppen. Vet inte om det är en ursäkt, men kanske en förklaring. Först när man har makten kan man vara kompromisslös. Det var under Hermanssons ledarskap som den ‘hårdhudade’ vänstern lämnade partiet, så han personifierar snarare motsatsen; den ‘demokratiska vänstern’ (‘mjukisvänstern’ låter kanske lite fånigt). Det visade han inte minst 1968 då han fördömde Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien. Det hann dock inte återspegla sig i det årets valrörelse.
      Jag håller med Sjöstedt. Hermansson är den bästa förebild, som den svenska vänstern har haft.

      Gilla

      • gmiksche skriver:

        Att Hermansson fördömde Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien kan också ses ur perspektivet att han försökte rädda vad som kunde räddas. Invasionen öppnade ögonen för många om kommunismen – som fram till dess syntes ha mjukats upp betydligt efter Stalins fall. Han hade varit trovärdig om han fördömt kommunismen i sig. Det har han aldrig gjort. Hermansson har skickligt anpassat sig till utvecklingen. Han har varit en slug taktiker med goda maner. En ulv i fårakläder. Svårt att upptäcka bland en skock PK-får.

        Det räcker med att återge det Hermansson sade i samband vid en minneshögtid över Stalin i Medborgarhuset i Stockholm den 9 mars 1953: ”Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme.” ”En stor och smärtsam förlust har drabbat hela den framstegsvänliga mänskligheten. Stalin är död. Vår tids störste folkledare och statsman, den socialistiska samhällsvetenskapens geniale mästare, kommunismens banérförare har gått ur tiden.” http://www.tidenstecken.se/lenin.htm

        Gilla

      • T Bertilsson skriver:

        ”Hade han inte hyllat Stalin på begravningen, hade han antagligen inte tagit sig upp i partitoppen.”

        En mycket märklig utsaga. Om man, såsom Hermansson gjorde, år 1941 anslöt sig till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) efter att ha blivit utesluten från Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU) finner jag det högst sannolikt att Hermansson var en övertygad kommunist och att han högaktade Sovjetunionen i vars ledband nämnda ynkliga parti gick vid denna tid.

        Om han nu mot förmodan icke skulle varit sovjettrogen kommunist utan agerat för att nå partitoppen vore han att se som en karriärist som vänder kappan efter vinden och icke vågar stå för sina åsikter. Är det en förebild att i ett demokratiskt land, som Sverige, icke våga stå för sina åsikter utan vända kappan efter vinden? Skulle det vara så blir min redan obefintliga aktning för Hermansson än mer obefintlig.

        ”Det var under Hermanssons ledarskap som den ‘hårdhudade’ vänstern lämnade partiet, så han personifierar snarare motsatsen”

        Det är en myt att vänsterpartiet skulle ha brutit med den hårdhudade kommunismen. Det är väl belagt att kontakterna med de ondskans regimer och partier, som befann sig bakom järnridån, fortgick såväl under Hermansson som efter honom och de facto hart när till den dag då frihetens klockor klämtade och den avskyvärda muren bringades att rämna.

        I ett tal på den beramade partikongressen 1964 sa Hermansson följande:

        ””…samarbete inte bara med de kommunistiska partierna utan också med nationella befrielserörelser, vänstersocialdemokratiska partier, eller vänstersocialistiska partier, men även socialdemokratiska partier om det är möjligt när det gäller konkreta frågor.”

        Det var således alls icke frågan om att bryta med ondskans partier utan istället att i någon mån bredda kontaktytorna. Utbytet fortsatte ymnig och som ett i raden av många många exempel kan nämnas att Hermansson sommaren 1971, tillsammans med efterträdaren Werner, besökte besökte Rumänien. Hermansson talade på ett stort möte ihop med Ceauşescu och berömde storligen densamme. Ceauşescu, en riktigt elak diktator med många människoliv på sitt samvete, som dessbättre fick smaka välförtjänt bly på juldagen 1989 efter det att frihetens klockor klämtat även i Rumänien.

        Att lort och smuts icke lögades bort under Hermanssons ordförandetid visas av att kontakterna, med de kommunistiska diktaturerna och dess människoplågare, fortsatte. Då den vederstyggliga förtryckarregimen i DDR, en kort tid före det att frihetens klockor klämtade år 1989, högtidlighöll minnet av nämnda stats 40-åriga tillvaro lät det parti, Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), där Hermansson alltfort var vördad och aktad patriark , avfatta följande hyllning:

        ”Kamrat Erich Honecker. Inför denna 40-årsdag önskar vi kamraterna i SED och medborgarna i DDR stor framgång i socialismens byggande. Med kommunistisk hälsning”

        Man tar sig för pannan för detta ynkliga krypande inför mördare och förtryckare!

        Min ståndpunkt kvarstår, fastare än någonsin, Hermansson i sanning icke var någon förebild utan en hårdhudad kommunist.

        Gilla

      • T Bertilsson skriver:

        ”Det visade han inte minst 1968 då han fördömde Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien.”

        Rörande de sorgesamma händelserna i Tjeckoslovakien vill jag komplettera med att Hermanssons agerande torde ha varit ett taktiskt spel. Ondskans makt, personifierad av de kommunistiska tyrannerna i Moskva, invaderade Tjeckoslovakien natten mellan den 20 och 21 augusti. Drygt tre veckor senare ägde var det andrakammarval i Sverige. Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) låg brydsamt till i opinionen och ett stort tapp till socialdemokraterna befarades (vilket ock besannades då VPK enbart erhöll 3 procent). Häri kan vi skåda huvudanledningen till taktikern Hermanssons agerande. Dock hade icke fördömandet stöd i hela partiet. Partiets tidning, Norrskensflamman, hyllade ondskan. Något mer kraftfullt agerande mot Norrskensflammans ståndpunkt initierades icke av Hermansson.

        Att fördömandet icke var något annat än krokodiltårar visades med all tydlighet 3 år senare år 1971. Detta år sände VPK representanter till det tjekoslovakiska kommunistpartiets kongress. Då Hermanssons kritiserades uttalande han följande:

        ”Vänsterpartiet kommunisterna vill söka upprätthålla goda förbindelser med alla
        partier i olika länder som kämpar för socialismen, naturligtvis även med Tjeckoslovakiens
        kommunistiska parti.”

        Mera bevänt med Hermanssons fördömande var det alltså icke. Taktik och slughet inget annat. Bilden av Hermansson som hårdhudad kommunist och antidemokrat förblir för mig helt och hållet orubbad.

        Gilla

  8. Lilla fröken PK skriver:

    Ingen kan väl betvivla att Jimmie Åkesson bekänner sig till demokratin. Däremot kan man fråga sig vilken respekt för demokratin de har, som efter ”nattmangling” efter valet lanserade DÖ. Där förlorade jag den sista lilla respekt jag hade för Sjuklövern. DÖ är ett lik som tittar sålänge oppositionen spelar luftgitarr istället för att med hjälp av SD avsätta regeringen. AKB:s krumbuktande i frågan är patetiskt, och därför får man hoppas att hon ersätts av någon annan med sinne för realpolitik och vad situationen kräver.

    Liked by 2 people

  9. Valet 2018 skriver:

    Alla partier som haft fingrarna i maktens syltburk är politiskt komprometterade. Och makt över politiken har hela 7-klövern haft, om än i varierande grad. Vad är det för förtroende de egentligen söker inför valet 2018? Förtroendet att förvalta och styra över ett helt nytt och förändrat land? Och att göra det med en politik som fortfarande bär kastrationens signum?

    Liked by 1 person

    • JAN BENGTSSON skriver:

      Mer av samma förödande politik,
      är väl vad vi kan räkna med,
      oavsett rödgrönt e Allians?

      Ingen känner för en ny diagnos,
      bara ÄNNU MER av samma misslyckade politik!

      Den berömda definitionen på idioti högaktuell…

      A second opinion is usually a good choice!

      Gilla

  10. dolf skriver:

    ”Min” (jag är officiell ägare, men vi är en grupp, jag betraktar den inte som min) genusdebatten.se är i sig politiskt neutral även om vi har en ganska tydlig borgerlig slagsida, eller kanske snarare anti-vänster. Ninni som varit en av de mest uppskattade skribenterna där, hon är en pärla på många sätt inte minst på grund av sin förmåga att pedagogiskt visa på hur ”genus” verkligen fungerar, inte det tramsiga feministiska dravlet har med åren glidit mer och in åt SD:s håll och tog förra året slutligen steget fullt ut och blev sverigedemokrat. I och med det började hon också granska SD:s förflutna eftersom det alltid dras upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Hon skrev två långa inlägg om det: SDs rötter & historia – alla är vi barn i början. Del 1. respektive SDs rötter & historia – alla är vi barn i början. Del 2.
    Det ger en något annorlunda, men ganska trovärdig bild av SD:s historia. Partiets dystra historia verkar vara betydligt överdriven, i den mån den är brun är det en ganska ljus variant, inte alls det mörkbruna skrämmande förflutna vi dagligen hör talas om.

    Liked by 3 people

  11. Lilla fröken PK skriver:

    Jimmie Åkesson har ju föreskickat att SD ska ta fram en vitbok om partiets historia, och att denna ska skrivas av någon utomstående, typ statsvetare. Det tror jag vore en mycket lämplig moteld, när motståndarna drar igång sin sedvanliga smutskastning, som säkert kommer att bli helt sanslös inför valet nästa år.

    Gilla

  12. Sixten Johansson skriver:

    Andra har kommenterat innehållet, så jag nöjer mig med att uttrycka min beundran över Jan-Olofs komposition av texten. Friska fläktar, både ovanligt informationstätt och luftigt, tar ut kurvorna men håller kursen, inte ängslig för att strö in egna omdömen som kan provocera och lätt kan kritiseras, bra balans men varken långrandigt eller menlöst. Det är mycket svårt att skriva så här bra! Verkligen en fungerande modell för att debattera, informera, provocera, agitera.

    Jan-Olof är medveten om hur stora förändringar som har skett genom decennierna, t ex inom de fem rörelser i tiden som Hermansson tog fasta på. De fem och kanske ett dussin andra fenomen är mycket intressanta att studera, därför att de tillsammans i dag formar den liberaltotalitära PK-globalsocialismen, eller vad man nu ska kalla detta självgodhetsorgiastiska fromleri. Det finns olika sätt att beskriva rörelsernas utveckling och förändringar: Man kan t ex säga att de har muterat, eller kapats, eller påverkats av enskilda personer eller ismer. Men den ärketypiskt enögda bakvändheten och avsaknaden av konsekvenstänkande och normal logik gör det troligt att falskheten, absurdismen och destruktiviteten fanns inbyggda redan från början och helt enkelt bara har mognat fram och blivit fullt synliga med tiden.

    Gilla

  13. Rikard skriver:

    Hej.

    ”En inkompetent ledare måste i alla lägen stödja sig på ideologin, det är hens krycka och legitimitet.”

    ”…det är dennes krycka…”, inte ‘hens’.

    Ordet ‘hen’ existerar inte i det svenska språket, utan endast som en totalitär begreppskonstruktion påtvingad från paternalistiskt tänkande världsförbättrare.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gilla

  14. Kent Forssgren skriver:

    Flera kommentatorer har bett om källor.
    Officiella källor kopplingar rörande ett nytt politiskt parti som bildas bildats!
    Jag anför mig själv som källa: medverkande.,
    Jag var själv med i skeendena som ledde till bildandet.
    Jag var t.ex. aktiv på kårhusockupationen 1968.; med röd fana i handen.
    Jag deltog i diskussionerna och jag lärde känna folk.
    Tio år senare var jag inte alls röd, då jag befann mig i den egna ekonomiska verkligheten;
    universitets studier i naturvetenskapliga ämnen
    När MP bildades blev jag först mycket glad – fantastiskt – ett parti med patos för natur- och miljöfrågor!
    Detta skulle bli mitt parti!
    Men, när jag såg vilka personer som var med vid bildandet, då insåg jag att detta var inte mitt parti.
    Jag hade kunskap om flera av dessa personers bakgrund. De var fortfarande kommunister – men under olika beteckningar.
    Det var liksom lite rörigt – hm – och rörligt – i dessa kretsar då.
    jag försvann i alla fall.
    Per Gahrton hade en officiell partitillhörighet, men inofficiellt?
    Andra kommunister var inte lika blyga.
    Jag vill gärna tillägga en sak, beträffande kopplingen mellan MP och miljörörelsen i dag.
    Den kopplingen finns, men på ett synnerligen ledsamt och odemokratiskt sätt.
    Svenska Naturskyddsföreningen, SNF, är kapad av miljöpartiet. På riksnivå.
    Detta är för mig synnerligen ledsamt.
    Jag har varit ordförande i en lokalkrets; där alla jobbar häcken av sig –helt ideellt.
    Ledningen på Riks har ekonomiska villkor i klass med andra s.k frivillig-organisationer: miljonlöner.
    Och givetvis belönas de också med poster som generaldirektörer.
    Jag har nu med sorg helt lämnat denna politiserade förening.
    Vindsnurror, klimatlarm och avvecklande av kärnkraft, vilket de gemensamt propagerar för, är baserat på en politik där den politiska makten och därmed tillträdet till skattebetalarnas pengar är styrande– inte vetenskapen i ämnet.
    Här kan jag lämna en referens: en mycket duktig grävande bloggare, vid namn Rebecca Uvell.
    Flera inslag omkopplingen SNF och MP finns här:
    http://uvell.se/
    Sök på sajten: mp snf

    Gilla

  15. P I Persson skriver:

    Haha, jag måste verkligen skratta åt detta. Både trådstarten och de flesta kommentarer.

    Att Miljöpartiet skulle vara något slags kommunist- eller vänsterparti är ju ett häpnadsväckande påstående. Det är uppenbart för alla att det är ett borgerligt parti. Vid åtminstone två tillfällen har de inräknats i något slags ”rödgrönt” block tillsammans med S och V, ändå har de samtidigt givit sig in i regelrätta förhandlingar (!) med de borgerliga (!!). MP startades, som sagts i diskussionen, av folkpartisten Per Gahrton och MP av idag måste räknas som stående till höger om FP.

    Vad Hermansson beträffar anser jag nog att hans agerande ledde till slutgiltig brytning med stalinismen/leninismens odemokrati. Dock kunde ju ingen, inte ens han, skriva om historien och göra det gjorda ogjort. Men fr o m Hermansson har nuvarande V varit ett fullt demokratiskt parti av socialdemokratiskt snitt. Och nu är det f ö V som är socialdemokrater, sedan SAP vridit sig själva åt höger och förborgerligats.

    Många har tagit upp C H Hermanssons storvulna hyllning till Stalin vid dennes död 1953. Visst, det är inte något som skulle kunna passera för en demokrat av idag. Men detta var tidstypiskt efter andra världskriget och det var många som hade en underlig idealbild av despoten Stalin. Bl a kallades han ”Good Old Uncle Joe” i USA. Men det är bara Hermansson som brukar nämnas fast många var barn av sin tid.

    (Lite OT : När Lars Ohly var partiledare förfasade sig borgerligheten över att han var ”kommunist”, jag vet inte hur många gånger han ställdes i motsats till ”den lugne förnyaren” Jonas Sjöstedt. Nu är reformisten Sjöstedt sedan länge partiledare men man vill inte acceptera honom heller … Det var alltså bara prat. De borgerliga tål inte socialister över huvud taget, oavsett vilken framtoning de har …)

    Åkesson verkar ju vara en hygglig prick. Men varför ”glömmer man bort” att han med vett och vilja inträdde i ett parti där medlemmarna vid den tiden (och det är inte sååå länge sedan) marscherade på gatorna och skränade ”Sieg Heil” ? Och vad säger att han och hans parti innerst inne ändrat inriktning ? Många tror ju att det endast är ett spel för gallerierna.

    https://www.etc.se/inrikes/nya-avslojanden-om-interna-strider-i-sd

    Gilla

    • Lars-Erik Eriksson skriver:

      Skratta på du.
      Är du medveten om att ditt tredje stycke lämpar sig utmärkt för att byta ut Hermansson mot Åkesson om du bara tar bort ”stalinismen” och sätter in totalitarismens… i stället?
      Sista stycket lämpar sig utmärkt för att byta ut Åkesson mot valfri socialist som skränat på våra rasifierade gator: ”upp till kamp emot kvalen, sista striden är här” i sann diktaturhyllande rödstil.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s