Politik är ett hantverk, som kräver duktiga hantverkare. Saknar man begåvning kan man visserligen dölja det genom att strikt följa en ideologi, eller en partilinje. Men bara en duktig politiker har förmågan att använda partiet (inklusive dess ideologiska garnityr) som plattform för att ge människor en röst. Två politiker under min livstid väcker – om än motvilligt – min beundran: C H Hermansson och Jimmie Åkesson.

C H anslöt sig till ett parti, som var stödparti åt Hitler och Stalin. Det var ett parti som förespråkade Proletariatets diktatur, ville genomföra väpnad revolution och kunde tänka sig att avrätta kapitalister. På 50-talet utökade man meritlistan med att hylla Mao, och därmed hade man (under olika perioder) placerat sig i samma båt som historiens tre största massmördare. Att lyfta detta parti från det politiska bottenslammet, till ett trovärdigt demokratiskt alternativ, låter som ett ‘Mission Impossible’. C H Hermanssons tid som vänsterledare sammanföll med min uppväxt, så jag kommer ihåg hur det gick till.

Sossarna hade byggt färdigt folkhemmet, så varje familj hade ett kylskåp och nu började visionerna tryta. Mittpolitiken bestod mest av frireligiösa och bönder. Högern var konservativ, i ordets rätta bemärkelse och ville inte se några förändringar alls – en dålig politisk strategi under det dynamiska 60-talet. VPK var det enda parti som, när liket efter Stalin väl hade kallnat, snappade upp rörelser i tiden. Till exempel:

Ungdomskulturen. Ett nytt historiskt fenomen som ingen förutsett, och som ingen annan politisk kraft förstod betydelsen av.

Kvinnorörelsen. Tidigare hade det handlat om att ge kvinnor förvärvsarbete, för att finansiera folkhemmet. Nu talades det om att ‘män och kvinnor tillsammans’ skulle bygga en bättre värld. Ett helt nytt fokus. (Det här var innan Feministerna tog över och gjorde manshat, toppat med gräddfiler in i bolagsstyrelser, till de viktigaste kvinnofrågorna.)

Sexualpolitik. Vänstern var först ut med att ta Gayrörelsen på allvar. På den tiden handlade det inte så mycket om att införa nya kön, som att homosexuella faktiskt existerade och hade rättigheter.

Miljörörelsen. Tidigare var den naturliga reaktionen när någon demonstrerade för bättre miljö, att skicka ut kravallpoliser. Vänstern gav miljörörelsen en legitimitet. En legitimitet som senare kom att utnyttjas av globalistiska intressen.

Internationellt. Vänstern var först med att inse att kolonialismen verkligen var över. Och att vi måste hitta nya sätt att relatera till tredje världen. Denna hedervärda hållning var något helt annat än dagens så kallade antirasism.

Vänsterns succé under 70-talet var ingen slump, och kanske inte enbart en kulturmarxistisk konspiration. Man var helt enkelt mer ‘modern’, och tog upp frågor som behövde tas upp, tidigare än andra. Därför vann man också min generations förtroende. Man lyckades inte helt göra upp med sin historia – dock var det under Hermanssons tid, som en rad extremister fann för gott att starta eget: Maoisterna blev SKP, Leninisterna KPML(r), Trotskisterna KAF och kort därpå följde Stalinisterna APK. Så uppenbarligen var ‘gammelkommunisterna’ inte välkomna i mainstreamvänstern. Vänsterns senare ledarproblem, som slutligen kulminerade i sekterismens återkomst på 2000-talet, är en annan historia, som förtjänar en egen artikel.

Jag började med att i samma andetag nämna C H Hermansson och Jimmie Åkesson. Trots en rad olikheter (och trots att V har något fler lik i garderoben) finns beröringspunkter. Båda tog över en politisk plattform långt ute i marginalen, navigerade skickligt och byggde en rörelse som kom att stå för något helt annat – och till sist utmana hela det rådande etablissemanget. Man kan fundera över hur 50-talets blodbesudlade kommunism, eller 90-talets Vit-makt-rörelse kunde fungera som kläckningskammare för nya, vitala idéer. Men kanske är det inte så underligt. Största hindret för nya idéer är som bekant lojaliteten med de gamla, och man måste befinna sig ganska långt från maktens centrum, innan ett alternativ ens förefaller tänkbart. Det var där både C H och Jimmy började sin resa.

Man kan fråga sig vilket som är farligast; en tveksam ideologi eller ett inkompetent ledarskap. Jag lutar åt det senare. En inkompetent ledare måste i alla lägen stödja sig på ideologin, det är hens krycka och legitimitet. En duktig ledare däremot kan – i sina ljusa stunder – anpassa ideologin, så att den bättre motsvarar människors behov och i någon mån avspeglar verkligheten.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.