Att idag hävda att den västerländska kulturen är bättre än andra kulturer ses av många som problematiskt. Tankarna går till imperialism och kolonialism. Orsakerna till att inte vilja framhålla den västerländska kulturens goda sidor är förstås mycket skiftande. Det kan vara uttryck för blyghet, försagdhet, ödmjukhet – eller för feghet. Det kan också vara utryck för en likgiltighet inför de olikheter som finns mellan olika kulturer. Till de många faktorer som bestämmer vårt förhållningssätt till andra kulturer skulle jag här vilja lyfta fram och diskutera en viss syn på kunskap. Uttrycket ”situerad kunskap” har kommit i svang vid universiteten de senaste decennierna. Begreppet används flitigt inom till exempel genusvetenskap. Först: Vad betyder det?

Att kunskapen är ”situerad” betyder för det första att ingen kunskap kan inhämtas från en neutral position. Den som inhämtar kunskapen är alltid formad av sin plats i tid och rum. Här betonas sådana faktorer som kön, funktionsvariation och etnicitet. För det andra betyder uttrycket ”situerad kunskap” att kunskapsproduktion sker inom bestämda maktordningar. Åter nämns inom genusvetenskapen kön, klass, etnicitet, funktionalitet och sexualitet. Det finns enligt detta sätt att se inga neutrala positioner, inga objektiva platser. En följd av att kunskapen är situerad är att man inte ska ge privilegierade personer tolkningsföreträde. Den objektiva positionen finns ju inte.

Att beskriva kunskap på detta sätt behöver i och för sig inte vara så radikalt annorlunda jämfört med hur man tidigare har sett på kunskap under, säg, 1800-talet. Det kan till och med vara en nyttig korrigering mot den övertro som upplysningen hade att kunna äga objektiv kunskap om allt. Frågan om beskrivningen av kunskapen som ”situerad” är adekvat eller inte är förstås beroende av vilket slags kunskap man talar om. Åsyftas det privata livets subjektiva upplevelser och erfarenheter eller större och generella sammanhang? Det går att tolka talet om situerad kunskap i linje

med en mera traditionell förståelse av kunskap. Samtidigt kan man konstatera att det inte är ovanligt att resonemangen om situerad kunskap dras till sin spets och resulterar i kunskapsrelativism (på det teoretiska planet om än inte på det praktiska).

Oviljan att formulera kulturkritik och argumentera för att en kultur är bättre än en annan har djupa rötter i den tidsanda som kallas post-modernism. Och post-modernismen har i sin tur djupa rötter hos filosofen och kristendomskritikern Friedrich Nietzsche. Denne har kallats ”postmodernismens filosof”, eftersom han har formulerat problem och uppfattningar som först i och med postmodernismen slagit igenom på bred front. Han var i en mening 100 år före sin tid. Hans argumenterande för att alla värden är helt mänskliga produkter har numera slagit igenom på bred front.

Som läsare av DGS har påmints om för inte så länge sedan hävdade Nietzsche att ”Gud är död”. Med detta menade han att föreställningen om ”Gud” är död, borta från människans medvetande. Nietzsche beskriver sin tids tillstånd med en berättelse om en tokig människa som med en lykta i handen mitt på ljusa dagen ropar ut: ”Gud är död”. Den tokige fortsätter med att skildra konsekvenserna av detta:

Hur gjorde vi när vi lossade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere?

Texten väcker existentiella frågor men här är inte platsen att gå in på dem. I reflektionen över det goda samhället ska vi istället fokusera på frågor som rör samhälls- och kulturförståelse. Att hävda att all kunskap är situerad när det gäller de frågor som formar kulturer – inte minst religiösa eller icke-religiösa uppfattningar om livets yttersta frågor – är att dra de slutsatser som ligger i Nietzsches radikala budskap: ”Finns det fortfarande ett uppe och ett nere?” Det är få som drar ut konsekvenserna så långt att det leder till en total kunskapsrelativism men det förekommer. I likhet med ”tokmarxismen” på 70-talet så möter ibland ett renodlande när

det gäller synen på kunskap som subjektiv, vilket gör att man blir alltmer verklighetsfrämmande. Men inte desto mindre påverkar olika lättvarianter av denna kunskapsrelativism samtidens syn på kulturer.

Teser:

1. Dagens västerländska samhälle präglas generellt av en ovilja att värdera en kultur högre än en annan.
2. En radikal tolkning av kunskapen som ”situerad” är en av komponenterna till denna motvilja att inte vilja värdera en kultur högre än en annan.
3. Genom att se föreställningen om den situerade kunskapen i dess hardcore-variant så känner man igen den även i mildare versioner.

Torbjörn Johansson är rektor vid Församlingsfakulteten (http://www.ffg.se/) med särskilt intresse för Martin Luther och Dietrich Bonhoeffer