Nu ska jag för det första förklara vad man kan lära av historien, för det andra förmoda att vi inte tänker göra det (det vill säga lära av historien) och för det tredje tala vad vi här och nu antagligen borde göra om vi hade lärt oss något av historien.

Under de senaste fem-, sexhundra åren har Sverige egentligen bara haft en omvälvande katastrof om man med det menar ett avgörande nederlag som fick nationen att förlora fotfästet i tillvaron och dess ledarskap att falla pladask, som tillintetgjorde en hel ekonomi och de flesta gamla institutioner och som fick ett helt nytt samhälle att gradvis började forma sig. Jag talar förstås om det karolinska enväldets fall med Karl XIIs död i Norge år 1718.

Det karolinska enväldet var en nästan fyrtioårig period i svensk historia som på ett nästan hisnande sätt påminner om vår tids politikervälde om man därmed avser den period som började för omkring hundra år sedan med rösträttens införande, som dominerats av socialdemokratin till den grad att de övriga partierna blivit ett slags bleka kopior och som nu verkar sjunga på sin sista senila vers. Det karolinska enväldet framträder som ett slags världsandens förlaga eller skiss till det politikervälde som anden efter tvåhundra års funderande iscensatte i Sverige.

Enväldet började med Karl XI och hans reduktioner av adelns markinnehav. Så byggde han den karolinska armén. Armén bestod till stor del av soldater som fått adelsjord att bruka. Det fanns därför ett slags jämlikhetsanda över karolinerarmén, en känsla av att man stod på det godas och rättvisas sida.

Det tidiga 1900-talets socialdemokraterna hade som affärsidé att ta från den föregående epokens rika människor – kapitalisterna och de stora jordägarna – och omfördela till vanligt folk och åtnjöt motsvarande aktning och stöd. Men politikerväldet använde förstås inte sina resurser till att bygga en krigsmakt utan en modern motsvarighet, nämligen en välfärdsapparat.

Karl XII var en stram och jämlik kung som inte höll sig med frillor och annan lyx som hans samtida kollegor från andra länder utan stred i leran med sina soldater. Han blev sin krigsapparats ledare men också dess fånge. Armén behövde kriget att överleva. Kriget gav skäl för de skatter uppå de svenska bönderna som armén levde av. Kriget gav också möjligheter att plundra i andra länder. Armén behövde sin entusiastiske kung och härförare för att kunna fortsätta att göra det enda den kunde göra, nämligen kriga.

Det gick inte att få stopp på kriget och utsugningen av bönderna och Sveriges tilltagande förfall annat än genom att kungen dog och armén led ett totalt nederlag.

Det karolinska enväldets kungar motsvaras av politikerväldet. Enväldets yppersta stolthet – karolinerarmén – motsvaras av vår tids välfärdsindustriella komplex, monumentet över den humanitära stormakten Sverige.

Om vi lärde oss något av historien så skulle vi inse att politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet sannolikt aldrig kommer att lägga av. Vår tids makthavare kommer inte att ge sig förrän de drivit Sverige i fördärvet.

Men jag tror inte vi lär oss. Vi tror att politiken lagts om 180 grader efter debaclet 2015 – ett slags Poltava, kanske -, vi inbillar oss att Sveriges gränser stängts för fortsatt asylimmigration, vi föreställer oss att bara Dan Eliasson får sparken så börjar Sverige vända, vi hoppas att valet 2018 ska medföra en återgång till någon sorts sunt förnuft. Hellre än att lära av historien så föredrar vi att önsketänka.

Jag hoppas såklart att jag har fel, men jag tror att Sveriges enda chans att ta sig ur dagens röra är ett radikalt vaktombyte på kommandobryggan. En helt annan typ av människor med erfarenhet från det verkliga, icke skattefinansierade, livet och med normala, rättskaffens medelklassiga gråsossevärderingar behöver ta över.

I praktiken betyder det att PK-ismen måste bekämpas och nedgöras. Sverige behöver mental förnyelse. Det är därför jag jobbar med den här bloggen.