I Ann Heberleins utmärkta bok Den banala godheten finns ett tokroligt stycke som redovisar en granskning gjord av Försvarshögskolan om hur 300 svenska IS-krigare försörjt sig under sin jihad:

… nästan alla [har] uppburit någon form av statligt bidrag under tiden de befunnit sig utomlands för att strida. Vanligast är olika typer av bidrag som kommer från Försäkringskassan som barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsstöd och föräldrapenning. Många av dem som ska resa iväg för att delta i terrorhandlingar ansöker också om studielån för utlandsstudier. Polismyndigheten uppskattar att en betydande del av terrorresenärerna har lånat pengar av CSN för att bekosta sin verksamhet.

På ett annat ställe i boken står det att terrorkrigarna vid hemkomsten kan få hjälp med skuldsanering eftersom de ofta finansierat verksamheten med dyra sms-lån.

Man blir inte ett dugg förvånad. Det här är vad man väntar sig. Det konstiga är att ingen verkar ställa sig frågan hur detta är möjligt. Heberlein skriver på ett ställe om ”aningslösa” tjänstemän. I övrigt talar hon om den ”banala godheten”, ett nog så talande begrepp, men det hänger liksom i luften. Handlar det bara om en ny tankefluga, en ny mem som kommer med vinden som en sorts pollen?

Horder av statligt och kommunalt anställda befattningshavare håller på med sådant här (eller med någon annan sorts stödverksamhet för olika förment svaga klienters räkning). De måste veta vad de gör. De kan inte vara omedvetna om hur det hela skulle uppfattas av skattebetalarna och svenskarna i allmänhet om skattebetalarna och svenskarna hade full insikt. Befattningshavarna kan nog som alla vi andra ibland vara obegåvade, men så dum är ingen. Ingen ska lura mig att de saknar koll på vad de sysslar med. De vet lika väl som Hitlers lägervakter visste.

Heberlein drar parallellen. Bokens titel är en anspelning på Hannah Arendts bok Den banala ondskan som handlar om Adolf Eichmanns drivkrafter. Eichmann gjorde bara sitt jobb. Han var en del i en enorm nazistisk apparat som var full av andra människor som också bara gjorde sitt jobb – som var att härska och styra i Tyskland och därmed vinna försörjning, respekt och ära. Nazisterna var Tysklands härskare.

De tjänstemän som betalar ut barnbidrag och studiestöd till IS-krigare och som hjälper dem med skuldsanering, bostadsanskaffning och körkort vid hemkomsten – är de bara en samling individer som av en händelse råkar verka i samma anda och med utgångspunkt i samma PK-ideologi?

Det tror jag inte en sekund. Liksom Eichmann ingick i ett organisationssystem, en social rörelse som förenades av en gemensam ideologi – nazismen – så ingår alla dessa tjänstemän i en motsvarande rörelse med gemensamt tänkande – PK-ismen – som jag har kallat ”politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex”.

Utan insikt om det välfärdsindustriella komplexet kan man inte förstå den kommunala tjänsteman som skuldsanerar jihadisten. Lika lite som man kan förstå Eichmann utan nazismen och dess trogna apparatfolk.

Det handlar inte om fritt svävande idéer, det handlar om makt.