Annette Kullenberg skrev på 70-talet boken Överklassen i Sverige. Något som slog mig när jag läste den, var att den svenska överklassen kan beskrivas som en ‘subkultur’ – väl medveten om sin betydelse, men dold för det övriga samhället. Den svenska överklassen har historiskt sett varit liten, och för att bryta sin isolering orienterade man sig tidigt mot kontinenten. Man var ‘global’ långt innan ordet blev ett politiskt begrepp.

Vår inhemska kultur däremot, formades av strävsamma bönder snarare än rika feodalherrar, och så länge Sverige var ett fattigt hörn av Europa gav det oss en stark nationalkänsla. Den stod sig ungefär fram till 1950. Sen hände något. På mindre än en generation avancerade Sverige, från Europas underklass, till en topposition bland världens överklasstater. Kanske inte så underligt om vi stundtals drabbades av nationell identitetskris, parat med nationell hybris.

Vi njuter alla frukterna av våra föräldrars klassresor, men måste också betala priset för dem. Precis som andra generationens invandrare haft svårt att finna en trygg identitet i det nya landet, har andra generationen välfärdssvenskar svårt att hitta en nationell identitet – i sitt eget land. Vi klarade den ekonomiska klassresan, men inte den kulturella. Vi har blivit en överklassnation med en kvardröjande (ofta omedveten) underklasskultur. Och det är ur denna förvirrade generation, med dålig förankring i historien och i nuet, som vi rekryterar dagens politiker.

Finns det något positivt med överklasskulturen? De flesta svenskar skulle tveklöst svara NEJ på den frågan. Även bland samhällets toppar vill man gärna ge sken av medelklass. Man har vanliga kläder, kör vanliga bilar, bor inte i slott och pratar med vanliga människor. Och man röstar på partier,  som tror på allas lika värde.

Men vad ÄR en överklasskultur? Skalar man bort de vanliga attributen; minkpälsar, champagne och juveler, kvarstår några enkla kriterier. En överklasskultur bekräftar och bejakar att några i världen har det bättre än andra, och att det är helt i sin ordning. En överklasskultur skapar också en gräns mot andra människor, som gör att välståndet kan bevaras, generation efter generation.

Det låter kanske suspekt – jag skulle tro att de flesta svenskar avfärdar tanken som högerextrem, eller rent av fascistiskt. Samtidigt vill ALLA ha högre levnadsstandard än i Somalia. Alla vill ha mindre kriminalitet än Mexico, mer jämlikhet än Egypten, bättre sjukvård än Bangladesh, högre pensioner än Jemen, rymligare bostäder än i Sudan. Vi vill kunna förbruka mer energi än Afghanistan, ha fler semesterveckor än Vietnam, vara garanterade större social trygghet än i Indien. Och vi skulle bli uppriktigt förbannade, om vi inte fick mer i månadslön än man får i Bolivia…

Det är något här som inte går ihop.

Jag tror inte någon inbillar sig att våra skattepengar räcker till att jämna ut världens materiella standard, till vår nivå eller ens märkbart. Så faktum är – vare sig vi erkänner det eller inte – att vi alla vill tillhöra den internationella överklassen. Alla politiska partier är överens om det, alla värdegrunder till trots. Vad vi behöver är att kunna uttrycka det på ett socialt acceptabelt sätt, så att ett politiskt samtal blir möjligt. Vad vi också behöver är en mer positiv syn på vår egen rikedom. Annars kommer vi mycket snart att förlora den.

Det behöver inte vara dåligt att vara överklass. Som rik nation är vi antagligen till större nytta för världen, än när vi levde i ‘Fattigsverige’. Då var vi en belastning för andra, nu är vi en tillgång. Men det förutsätter att vi använder våra resurser klokt, till exempel för att utveckla teknologi som kommer världen till godo. Vi kan bygga upp demokratiska strukturer, bra universitet och system för social trygghet som inspirerar andra. Vi kan ge bistånd – det kan ett fattigt land inte göra. Vi kan även tillåta en viss kvotflyktinginvandring. Men allt detta kräver att landet fortsätter vara rikt. Relativt sett. Vi måste utveckla en kultur som, utan att vara överdrivet materialistisk, ser vår rikedom som något gott. Något värt att bevara, och kämpa för. Kort sagt, en ‘överklasskultur’.

Annars kanske det går för Sverige, som för lodisen som vann någon million på lotto. Han började gå på restaurang och åka taxi, och eftersom han ville alla väl gav han generöst med dricks. En enkel rockvaktmästare kunde få några 1000-lappar. Många tyckte säkert att han var hygglig, och kanske han också löste någons problem. Men han förändrade inte världen… och han var snart tillbaka på gatan.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som serietecknare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politiks träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.