Det finns ett antal formella orsaker till att jag inte skulle kunna komma ifråga som amerikansk president, bland annat att jag inte är född i USA. Men det finns andra och djupare orsaker till att jag vore oduglig till posten.

Jag har nämligen inget omdöme. Ta det här med Trumplägrets eventuella samröre med ryssarna under valkampanjen i höstas. Trumplägret förnekar att kontakter ska ha tagits och motståndarna kräver att saken utreds i botten. Den bakomliggande föreställningen är att sådana internationella kontakter vore förkastliga. Inte ens Trump själv tycks se något förlåtande i närmanden av den typen (om de nu förekommit).

Redan där avslöjas mitt dåliga omdöme, för om jag varit Trump eller någon annan presidentkandidat så hade jag självklart ringt till Putin och försökt bli kompis med honom. Inte bara till Putin, förresten, utan även till världspolitikens övriga höjdare, kanske rentav till Margot Wallström. (Tänk på det. Hade det blivit samma avgrundsvrål i den amerikanska debatten om Trump hade ringt till Wallström? Eller om Melania ringt sina kusiner i Slovenien, ett land som ju faktiskt tillhört Sovjetblocket?)

– Hej, Vlad det är Donald, skulle jag säga om jag varit presidentkandidat Trump. Stör jag?

– Vänta lite, Donald, skulle Putin säga, jag var just på väg att hämta en kopp kaffe. En sekund bara. Nu är jag tillbaka, Donald. Vad har du på hjärtat?

– Jo, du Vlad, Jag minns hur du för 15 år sedan försökte göra dig trevlig med oss amerikaner och att vi nog var lite burdusa då. Men jag har tänkt att när jag blir president så kan vi väl gräva ned stridsyxan?

– Visst, Donald. Passar mig precis. Då kanske vi kan slå ut Islamiska staten tillsammans. Och så är det en annan sak, Bashar al-Assad. Han är visserligen en brutal skithög, men i de där länderna verkar de må bäst av att ha brutala skithögar till härskare. Se bara på Saddam Hussein och Muammar Gaddafi. Det var faktiskt korkat av dina företrädare att ta ut dem.

– Vlad, jag har faktiskt också tänkt på det. Vet du vad? Jag tror att det här kommer att gå bra. Jag ringer igen när jag blivit president. Eller du kan ringa och gratta, förresten. Det ser bättre ut.

Sedan skulle jag stolt inför väljarkåren förklara att jag lagt grunden till en helt ny fredspolitik för att minska i stället för att öka den militära spänningen i världen och att jag verkligen ansträngde mig för att redan före valet bli kompis med alla världens betydande ledare utom Kim Jong-Un.

Jag har således så underhaltigt omdöme att jag tror att den attityden skulle vara en valvinnare i USA. (Även i Sverige. Tänk dig att Ebba Busch Thor inför valet gjorde sig till polare med Putin och Xi Jinping och inför väljarna kunde framställa sig som en internationell tungviktare. Jäklar!)

Jag förstår helt enkelt inte vad de bråkar om i USA. Varför hade det varit fel om Trump eller någon i hans läger hade kontaktat ryssarna? Jag kan bara hitta en förklaring och den tror jag knappt själv på.

I Sverige har vi som bekant ett välfärdsindustriellt komplex som ihop med politikerväldet styr det officiella tänkandet och de officiella åtgärderna. I USA finns en motsvarighet, modern till alla industriella komplex, nämligen det militärindustriella komplexet.

Likaväl som det välfärdsindustriella komplexet behöver klienter så behöver det militärindustriella komplexet fiender. Det militärindustriella komplexet får mer pengar och ökad uppmärksamhet bara om det finns ett tillräckligt antal riktigt starka och farliga fiender i andra länder, till exempel Ryssland. Och då ska fan ingen sketen presidentkandidat försöka trolla bort så pålitliga och användbara antagonister som Putin och Bashar al-Assad. Fredsivrare ska ha riksrätt!

Det finns säkert någon annan och bättre förklaring.