Vi har alla genom åren hukat oss för PK-stormen, för anklagelserna om rasism och fascism. Vi har aktat oss för att uttrycka eller ens tänka förbjudna tankar eftersom vi, i varje fall några av oss, på allvar undrat om PK-fariséerna kanske trots allt har haft rätt och att vi i själva verket burit på brunråttegener.

En del har hukat sig mindre än andra, varit ståndaktiga, stått upp i den isande snålblåsten och vägrat att vika sig. Många av dessa har blivit hårt straffade, förlorat vänner, utstått familjegräl, fått tåla arbetskamraters gliringar och illa dolda förakt och kanske missat befordran, utvecklingschanser och förmåner på jobbet. 

En del andra har förstås löst sina problem genom att ansluta sig till PK-aktivismen och visa sin lojalitet och rättrogenhet genom att mobba och sparka på de otrogna, avfällingarna och förnekarna.

Men nu vänder vinden. Den som studerat riktiga vindvändningar i naturen vet att de brukar börja med att den gamla vinden mojnar och sedan dör ut. Så blir det vindstilla ett slag tills man börjar ana små ilningar på vattenytan i en ny riktning.

Samhällsdebatten följer emellertid inte helt naturens ordning. Det kommer aldrig någon stiltje. Det blir aldrig riktigt tyst, utan det kacklas hela tiden. Den som står i bruset upptäcker dock i vändningen att det gamla kacklet tappar kraft medan det nya växer i styrka.

Det nya kacklet kan aldrig nå någon nivå om det inte vore för folk som ändrar sig, för kappvändarna om man så vill, de som anar en ny dominerande åsikt och tidigt vill räknas in bland dess lojala följare. Johan Westerholm skriver underhållande om dessa som han kallar ”garderobsgrenadjärerna”:

Nu ser vi även, i vaket efter 2016 års politiska uppvaknande om att migrationen innebär en systemstress en ny politisk kraft växa fram… [nu] formeras ”Garderobsgrenadjärerna”. De som, enligt egen definition, alltid hållit fronten. Som påstår att de hela tiden varit närvarande och tydliga.

En ”Garderobsgrenadjär” är en person som idag säger sig alltid varit kritisk mot bland annat Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet 2011 om att hålla gränserna öppna för all form av migration. En ”Garderobsgrenadjär” säger sig alltid ha varit tydlig och öppen med sin kritik. Det märkliga är att ”Garderobsgrenadjären” aldrig varit närvarande i debatten sedan 2011. Inte sällan skyller de på lokal politisk uppmärksamhet, att de ”inte hunnit med”, eller att de måste vara försiktiga då de annars riskerat jobb, familj och vänrelationer…

Vi ser nu hur ”Garderobsgrenadjärerna” kliver ut ur sina garderober… Personer som när de kommit hem från sina arbeten och låst in sig i garderoben och med knuten hand hytt mot makten och media och skrikit ut sin åsikt. Inför kläderna som hängt i sina malpåsar som hänförd publik för att därefter gått ut och fortsatt vara följsamma och tysta. Allt för att de varit för ängsliga för att förlora jobb, karriär, vänner och familj.

Vilket är det korrekta förhållningssättet gentemot grenadjärer som nu kommer ut ur sina garderober? Ska de ståndaktiga och rättskaffens, som fått lida för kappvändarnas och garderobsgrenadjärernas tystnad nu hämnas på dem och straffa dem för deras svaghet?

Jag tror vi kan lära av liknelsen Jesus berättade om en man som hade två söner, där den ene plötsligt efter många års bortovaro kom hem efter att ha slösat bort sitt farsarv på dryckenskap och horor, och den andra, som under tiden tåligt arbetat på faderns ägor, blir upprörd när han ser fadern slakta den gödda kalven för att välkomna rumlaren tillbaka till fadersgården. Pappan lugnar sin skötsamme men just i det ögonblicket upprörde son och säger (Lukas 15:11-32):

Se så, min käre son.  Men nu måste vi vara glada och fira det som hänt, för han är din bror, och han var död men lever igen. Han var borta och förlorad, men nu har han kommit hem igen.

Jag talar delvis i egen sak. I den här frågan har jag inte varit särskilt djärv.