En god vän funderade häromdagen över varför SD inte uttalar sig mer i media nu för tiden. Vännen tyckte det var konstigt, eftersom samhällsrapporteringen för närvarande utgör ett smörgåsbord av sverigedemokratiska hjärtefrågor.

Mitt svar var enkelt: De behöver inte. SD är idag Sveriges näst största parti enligt opinionsundersökningarna, och för att fortsätta växa behöver de inte göra något annat än att ladda kaffeautomaten och köpa gofika.

Det börjar nämligen så smått gå upp för svensken att Sverige är ett samhälle på glid, en relativismens högborg där lagar och regler tillämpas godtyckligt och där tjänstemän med aktivistisk agenda har makt och möjlighet att agera efter eget gottfinnande – och gör det.

Under de senaste åren, möjligen till och med de senaste decennierna, har vi bevittnat något som kan beskrivas som en mjuk statskupp. Sverige styrs av aktivister och att följa rätt värdegrund har gradvis blivit viktigare än att följa svensk lag.

Tjänstemanna-aktivisterna bekänner sig vanligtvis till den lära som bör kallas PK-ismen, det vill säga den ideologiska övertygelse som bäst sammanfattas av begreppet ”värdegrund” – ett begrepp som används flitigt och trots att det sällan eller aldrig definieras, tillåts styra myndigheters verksamhet och riktning.

Det existerar exempelvis en Värdegrundsdelegation, placerad under Regeringskansliet, som har till uppgift att främja värdegrundsarbetet i statsförvaltningen och tillse att varje enskild anställd bekänner sig till denna värdegrund.

Över allt statligt och kommunalt arbete vilar således Den Heliga Värdegrunden och genom att hänvisa till den och doktrinen om alla människors lika värde, kan en tjänsteman komma undan med det mesta. Det går dessutom att framstå som ett föredöme, om man bara kan påvisa att man kämpar i Värdegrundens namn.

Samtidigt tar allmänna åklagare, justitieombudsmannen och justitiekanslern vanligtvis lätt på brott som sker i myndighetsutövning. Allmänna åtal för tjänstefelsbrott är sällsynta, trots att det kan leda till sex års fängelse. Polisanmälningar och redan inledda förundersökningar mot myndighetsutövare läggs vanligtvis ned på ett tidigt stadium och inte ens uppenbara lagbrott och allvarliga förseelser brukar leda till påföljder.

Resultatet har, föga förvånande, blivit myndigheter som motarbetar varandra och tjänstemän som gör lite som de vill. Det var exempelvis tjänstemän på Migrationsverket som 2013 fattade beslutet om att bevilja alla asylsökande från Syrien permanenta uppehållstillstånd, fullt medvetna om att det skulle få fler asylsökande att söka sig till Sverige. Tjänstemän inom kommuners socialtjänst har tillåtit vuxna män att förgripa sig på underåriga flickor, genom att godkänna barnäktenskap trots att det strider mot svensk lag. Det tycks även som om kommunernas beslut om att lägga hundratals miljoner skattekronor på att köpa bostadsrätter till invandrare i själva verket strider mot grundlagen.

Alltfler medborgare drabbas nu, direkt eller indirekt, av tjänstemännens anarkistiska beslutsprocesser – och blir förbannade över den uppenbara existensen av dubbla måttstockar.

Något annat bör inte förväntas. Det är inte rimligt att anta att villaägaren blir överförtjust när samma tjänstemän som propsat på rivning av den nybyggda altanen eller beordrat vite för fel stakethöjd, utan nödvändiga tillstånd placerar ett helt modulhusområde för nyanlända på granntomten. När man med hänvisning till värdegrunden värnar den ena gruppens rättigheter, tenderar det nämligen att ske på någon annan grupps bekostnad.

Det finns all anledning att anta att domen kommer att bli hård i valet 2018, vilket min gode vän tycktes glädjas åt. Men många väljare tycks stödja SD främst eftersom de vill protestera mot det nuvarande systemet. För den som inte vill rösta på något parti som baxat oss in i den situation som vi nu befinner oss i, finns i praktiken inget annat val än att rösta SD.

Nu var jag tyvärr tvingad att meddela min vän att det skulle spela absolut ingen roll alls hur många mandat SD skulle få efter nästa val, eller ens att allt fler partier nu låtsas som att de alltid tyckt som Jimmie och Kent. Ju mer mark de klassiska SD-frågorna vinner, desto mer kommer nämligen de PK-ismstyrda tjänstemännen att intensifiera sin aktivism. Politikerna kan lagstifta bäst de vill – men om tjänstemännen vägrar att tillämpa lagarna?

Det är knappast realistiskt att tro att individer som under så lång tid navigerat med PK-ismen som karta, kommer att lägga om kursen även om politikerna nyktrar till under galgen. De folkvalda må formulera politiken, men det är upp till tjänstemännen att genomdriva den. Så länge som det finns tjänstemän som drivs av övertygelsen om sin egen godhet och prioriterar PK-ismens värdegrund framför svensk lag och demokratiskt fattade beslut, är demokratin därför till stor del endast en chimär.

Det är mot denna tanke som jag möter opinionsundersökningarna när de presenteras. SD må gå mot storskräll, MP och KD får kanske tacka för sig och vad Liberalernas inre stridigheter kan leda till återstår att se. Frågan är vad det egentligen har för betydelse, så länge som vi alla sitter i tjänstemännens värdegrundskorrekta knän.