Det råder vilsenhet inför den samtida terrorismen. Förr ägnade sig terroristerna i Europa åt flygkapningar och riktade sina vapen mot politiker och ordningsmakt. Ändamålen var oftast världsliga och – utifrån terrorgruppernas logik – rationella. IRA och ETA hade nationalistiska motiv. Numera är mördande av vem som helst var som helst ett legitimt medel för att uppnå någon form av islamistiskt kalifat och personlig frälsning.

Som många redan har påpekat har dagens islamistiska terror mer likheter med situationen under de europeiska religionskrigens århundraden, 1500- och 1600-talen. De protestantiska avknoppningarna från katolicismen ledde till en era av ständig oro och uppblossande strider, vilka flera gånger urartade i blodbad. Förföljelsen och mördandet av de franska hugenotterna under 1500-talet, det 30-åriga kriget 1618-48 och 1600-talets engelska inbördeskrig med religiösa förtecken i är väl de mest kända exemplen från denna tid.

Erfarenheterna från religionskrigen har tveklöst varit betydelsefulla för den senare upplysningstidens tankar om att kungamakten/staten ska tolerera religiös mångfald inom rikets gränser.

De krig och den oro som pågår i arabvärlden har många likheter med just 30-åriga kriget. I samhällen vilka inte har hunnit inordna sig i fungerande nationalstater blossar stridigheter upp efter religiösa skiljelinjer. Regionala stormakter blandar sig i konflikterna på olika sidor. Saudiarabien och Iran är två nyckelspelare, vilka båda har gjort mycket genom årtiondena för att radikalisera sunni- respektive shiaislam.

Ett mönster tycks framgå när det gäller islamistisk terror i Västvärlden, nämligen att den tilltar när det finns en statsbildning eller åtminstone ett territorium där heligt krig mot Väst ses som en av de viktigaste uppgifterna. Talibanernas tid vid makten i Afghanistan gav stöd och skydd åt Al-Qaida, som bland annat utförde massmorden i New York den 11 september 2001. Bombningarna på Madrids tågstationer och i Londons tunnelbana följde därefter. I dag är det Islamska staten som påverkar händelseförloppet, oavsett om det finns ett direkt samband eller om förövaren är en ensamvarg som låter sig inspireras eller indoktrineras genom sociala medier. IS tar ju genast på sig det mesta och har förstått sin egen betydelse som anstiftare. Det är knappast en slump att terrordåden i Europa har ökat kraftigt i antal sedan IS tog kontrollen över delar av Syrien och Irak.

I augusti 2014 skrev jag några tankar på min blogg om IS dåvarande framfart och att det bara fanns en sak att göra med detta monster: Krossa det. Kopplingen till Europa genom värvningen av unga muslimer är betydligt starkare än i fallet Afghanistan och problematiken med hemvändare har varit känd länge. Men även om trafiken av utländska soldater till och från IS skulle upphöra, utgör organisationens herravälde över delar av Levanten i sig en propagandavinst som sprider död omkring sig i andra länder.

Terrorn behöver helt uppenbart motverkas på flera olika sätt, däribland en aktiv underrättelsetjänst, bättre kontroll över vilka personer som tar sig in i Europa, etc. Men troligen skulle en fullständig återerövring av de förlorade områdena i Syrien och Irak vara en långsiktigt viktig vinst – framförallt för invånarna där, men också för Västvärlden.