Jag undrar om någon ekonom, Karl Marx undantagen, har gjort så mycket skada för mänskligheten som John Maynard Keynes. Karl Marx kommer nog etta med tanke på vad han varit medskyldig till i länder som Sovjetunionen, men Keynes bekläder alldeles säkert andraplatsen för sina vilseledande teorier.

Keynes är det internationella politikerväldets profet. Hans epokgörande – saker kan vara epokgörande fast de är dåliga – verk The General Theory of Employment, Interest and Money publicerades 1936. Demokratin hade slagit igenom i västerlandet bara något eller några decennier tidigare. En ny typ av härskare – politikerna – började just bli varma i kläderna.

Alla härskare eller härskande klasser behöver en myt som tillskriver dem magiska egenskaper. De absoluta kungarna var tillsatta och beskyddade av Gud. Faraonerna var själva gudar. Vikingarna slog ihjäl kungar som förlorat gudarnas bevågenhet och därmed sina magiska krafter och inte längre kunde avvärja felslagna skördar, se Carl Larssons tavla Midvinterblot i entrén på Nationalmuseum.

Keynes formulerade den myt som det framväxande politikerväldet behövde för att underbygga sin maktställning. Keynes påstod helt frankt att politikerna hade verktyg förebygga och upphäva industrisamhällets motsvarighet till bondesamhällets missväxt, nämligen arbetslösheten.

I korta drag går Keynes teori ut på att arbetslösheten uppstår för att folk, särskilt rika människor, sparar för mycket i stället för att konsumera. Alla de bilar, skodon, sommarvillor, teaterföreställningar och allt annat som dessa sparare borde ha konsumerat blir inte producerade av brist på efterfrågan och de individer som skulle ha stått för produktionen blir arbetslösa. Lösningen blir att politikerna lånar pengar eller trycker sedlar och på något vis släpper ut köpkraft i samhället så att den totala efterfrågan ökar varigenom det tjuvsparande som den världsberömde ekonomen menade var eländets orsak kunde kompenseras.

Politikerna hade således makt att manipulera ekonomins totala efterfrågan och ansågs därför kunna betvinga arbetslösheten. De tillerkändes magiska krafter. Keynes teorier övertygade människorna att de var beroende av politikerna, ty bara politikerna hade gåvan att beveka ödet och därmed människornas liv. Arbetslöshet betydde armod, elände och svält och politikerna hade, enligt Keynes, instrument att upphäva det.

Politiker i framför allt i Sverige och USA gjorde redan i slutet av trettiotalet tafatta försök att tillämpa Keynes läror och – hast du mir gesehen! – arbetslösheten gick ned så receptet verkade funka. I verkligheten var det nog ekonomierna som av egen kraft reste sig ur depressionen.

Efter ett tag upptäckte politikerna att den där extrakonsumtionen som skulle frälsa ekonomierna från arbetslösheten kunde de arrangera inom ramen för sitt eget pastorat, alltså den offentliga sektorn. Därmed var anden ur flaskan, för politikerna blev snart varse att de alltid behövde mer pengar till sina apparater, lånade eller tryckta eller hämtade från medborgarnas lönekuvert, oavsett konjunkturläge och arbetslöshet. Snart handlade de keynesianska metoderna inte längre om att bekämpa arbetslösheten utan om att hålla den offentliga sektorn flytande. Och ekonomerna verkar ha slutat prata om tillfälliga konsumtionsstöd för att hålla arbetslösheten stången eftersom en stor del av den offentliga sektorn är ett permanent nödhjälpsarbete eller tillika försörjningsinrättning för arbetslösa.

Det hindrar inte att en vulgärvariant av keynesianismen ibland uppträder i samhällsdebatten i form av föreställningen att vilket slags statsfinansierad konsumtion som helst är gynnsam för ekonomin, typ ”migranternas konsumtion ger skjuts åt tillväxten”. Visst, vi kunde lika gärna dela upp de arbetslösa i två lika stora grupper, en som grävde gropar och en annan som fyllde igen dem. BNP skulle påverkas, men till vad nytta?

Om inte Keynes hade satt världsfrånvända griller i huvudet på politikerna och förmått dem att tro att de i tjänsten besatt övernaturliga förmågor så hade de kanske skött statens och landets ekonomi med samma eftertanke och försiktighet som en klok företagare eller familjeförsörjare, en bra pater eller mater familias.