År 1946 publicerade Torgny Greitz och Lars Gyllensten på Bonniers förlag diktsamlingen Camera Obscura under pseudonymen Jan Wictor.

Författarna berättade att de skrev ihop diktsamlingen på några timmar. Den ene plockade ihop lärda och ovanliga ord – den andra satte in dem i något som liknade en dikt. Så växlade de om. En del ord togs ur specialböcker. Ju konstigare, desto bättre. Manuskriptet sändes till Bonniers, under pseudonym som gav ut samlingen, dock med viss tvekan. Så småningom insåg man att det var ett skämt, dikterna var skrivna på måfå med slump och slarv som inspiratörer.

Det blev förstås ett förfärligt liv. Den moderna diktens försvarare stormade, fyllda av vrede och vilja att försvara den nya dikten, som enligt deras mening befann sig i ett trängt läge. Litteraturens vedersakare jublade – se där, det hela är bara bluff och båg!

Så var det då. Nu kan man sända en artikel som saknar all rimlig mening och sans för review till en vetenskaplig tidskrift. Om artikeln tar upp ett lämpligt inneämne och speciellt inom ett socialt ämnesområde som genus så kan samma sak hända som med Camera Obscura nämligen att artikeln antas efter en välvillig review. Ett sådant fall rapporteras i The Times den 23 maj.

Eftersom artikelns sammanfattning förlorar i halt efter översättning till svenska återger jag nedan några valda delar i originaltext. Artikeln behandlar frågan om mannens penis är verklighet eller bara en social konstruktion.

For too long the penis has been viewed as a part of the male anatomy. For too long it has been considered merely a reproductive device. No more. It is, instead, “an enacted social construct” that is “exclusionary to disenfranchised communities”, “isomorphic to performative toxic masculinity” and, when used for “manspreading”, associated with climate change.

That, at least, is according to a gender studies paper published in a peer- reviewed social science journal. What does it all mean, though?

Absolutely nothing — and that is precisely what the authors intended. Two American academics have confessed to writing a deliberately nonsensical paper to expose what they consider to be the low academic standards of gender studies scholarship. “We wrote an absurd paper loosely composed in the style of post-structuralist discursive gender theory,” said Peter Boghossian from Portland State University. “We made no attempt to find out what ‘post-structuralist discursive gender theory’ actually means”, he added. His colleague, James Lindsay, a mathematician, said: “We suspected that the field is inherently biased against maleness. As they seem to have a fondness for claiming that concepts like gender are best understood as social constructions, we figured it would be likely to succeed if we wrote a bogus paper claiming that we shouldn’t think of penises as anatomical organs and yet as the cause of many of the world’s evils”.

Cogent Social Sciences, the UK journal that they sent it to, deemed the paper worthy of publication — and the independent academic reviewers asked to check it described it as “outstanding”. One praised the authors for capturing “the issue of hypermasculinity through a multi-dimensional and non-linear process”. A spokeswoman for Taylor & Francis Group, the publishing house to which Cogent is associated, said: “We are currently investigating the publication of this paper and will be commenting on it once we have had the opportunity to look into this thoroughly”.

Man tar sig för pannan och undrar hur en sådan magnifik galenskap som “genusforskning” har kunnat uppstå vid flera av västvärldens universitet, inte minst vid de svenska universiteten. Jag har svårt att finna en annan förklaring att det finns alltför många akademiker och att begåvning och omdöme inte precis är proportionellt mot antalet. Det måste ju ändå finnas mer angelägna områden för akademisk utbildning med tanke på alla de behov som finns inom teknologi, utbildning, medicin och äldrevård. När man har börjat att driva utstuderad gäck med verksamheten som i det nämnda fallet borde ju verkligheten kunna flytta fram sina positioner och återbörda våra akademiker till nyttigheterna.