Jag är en pladdrare i bemärkelsen en sådan som skriver böcker och artiklar, håller föredrag och på andra sätt framför åsikter. Det som kännetecknar pladdrandet, som också går under beteckningen samhällsdebatt, är att pladdraren, i varje fall den här pladdraren, ständigt har känslan av att ingen läser något, ingen påverkas och att verksamheten därför inte har någon mening. Framför allt särskilt otåliga bladdrare är utsatta för sådana förnimmelser.

Så jag har periodvis i livet skurit ned på pladdrandet för att i stället driva företag i syfte att det ska hända något, kanske att andra människor ska bli glada, kanske att det ska bli en slant över till mig.

Människor utanför pladderkretsarna må var fyllda med dådkraft som verkligen gör vågor, till exempel Niklas Zennström som grundade Skype och kejsar Napoleon som vände uppochned på Europa. Sådant är stort och sker förvånande snabbt.

Men samhället som helhet rör sig normalt inte med djärva individers språng. Det flyttar sig långsamt på grund av förekomsten av motsatta och balanserande intressen. Framför allt har det, till skillnad från Napoleon, inget mål. Det kan gå lite hit och lite dit, det kan låta sig styras en särskilt beslutsam grupp människor ett tag och sedan sparkas i en annan riktning av en annan grupp. Till skillnad från enskilda människor har samhället som helhet en högst oklar vilja.

Samhället är egentligen inte en ansamling människor, utan är ett helt annat djur än skapelsens krona. Det påminner mer om en trög och nästan orörlig mollusk än en livlig och resultatorienterad medborgare. När pladdraren därför utvärderar vad han åstadkommit med allt sitt ambitiösa och välmenande svammel måste han, om han ska vara ärlig, ge sig själv ett ganska lågt betyg.

Men så får årtiondena gå och då upptäcker pladdraren att saker och ting faktiskt förändrats ganska radikalt i samhället, men kanske inte på det sätt han hade hoppats. Det visar sig nämligen att medan pladdraren tagit time out från debatten på grund av han inte tycker det händer något så har andra jobbat på som slavar i opinionsbildningens grottekvarn.

Eller för att vara lite konkret. Under de senaste decennierna, kanske ett halvsekel, har de flitiga PK-bläckfäktarna ihärdigt utmejslat och med allt större självsäkerhet trummat ut sitt skadliga budskap medan folk som jag har skrattat och sagt oss att något så dumt aldrig kan få fäste och att det är under vår värdighet att gå i svaromål.

För denna intellektuella arrogans får vi nu betala i form av hot mot nationen som vi lärt känna den. Hoten kan studeras i skolan, i det nya utanförskapet, i polisen samt i de andra sönderfallen.

Vi som borde ha stått i harnesk i främsta ledet mot PK-ismen har inte gjort vårt jobb och vi har knappt börjat göra det än. Fienden har säkrat kommandohöjder som radio, televisionen, de främsta tidningarna, de politiska partierna, staten och kommunerna.

Vi som önskar ett decentraliserat samhälle som styrs av traditionella svenska värderingar från tiden före 1968 – och som troligen uppgår till en avsevärd majoritet av befolkningen – har egentligen inga starka krafter som artikulerar vårt synsätt, inga tidningar, inga radio- och tv-kanaler, inga politiska partier, inga ståuppkomiker eller andra underhållningstalanger och så vidare. Vi är lite som arbetarklassen innan den stramat upp sig och bildat socialdemokratin.

Till att börja med måste vi förena våra pladdrare och förmå dem att anlägga ett någorlunda enhetligt budskap om hur vi ser på samhället och vad vi vill. August Palm hade aldrig kunnat göra sina stordåd om det hade saknats en rimligt samstämmig och hyggligt artikulerad ideologi.