Jag brukar tala om medelklassen och dess dygder och framhäva den som en av de två huvudkontrahenterna i dagens svenska politik (där den andra huvudkontrahenten är politikerväldet med sitt välfärdsindustriella komplex). Medelklass är ett svårt och oklart begrepp så låt mig försöka förklara vad jag menar.

Förr i tiden var det lätt att göra klassanalyser. Det fanns arbetarklass, tjänstemannaklass och arbetsgivare, alltså LO, TCO respektive SAF. På företagen hade de olika lunchmatsalar, så det var lätt att veta vart var och en hörde.

Det var likadant inom försvaret. Där fanns underbefäl, underofficerare respektive officerare. De hade också skilda umgängeslokaler. En gång var jag på en fabrik i det forna Jugoslavien där arbetarna hade blå rock, tjänstemännen blå rock med slips och ledningen slips och kavaj. Vid sidan av dessa huvudgrupper fanns det i Sverige grupper som inte riktigt infogade sig i mönstret, till exempel akademiker och bönder.

Denna indelning från industrikapitalismens topperiod funkar inte längre. Hur ska vi dela in oss idag?

Tidigare var indelningsgrunden i stort sett inkomst. Det fanns till exempel ”höginkomsttagare” och ”låginkomsttagare”. Någon annan indelningsgrund än inkomst fanns knappt eftersom allt annat var så lika i det homogena Sverige. Till exempel hade alla, oavsett klass, i stort sett samma småborgerliga värderingar.

Numera förefaller det mig mer naturligt att indela folk enligt det gamla mönstret överklass, medelklass och underklass. Det som skiljer dessa åt är emellertid inte bara inkomst, utan också värderingar. Det gamla värderingshomogena Sverige finns inte längre. Det finns idag, vad jag kan iaktta, två olika typer av värderingar, nämligen politiskt korrekt tänkande och sunt förnuft (där det senare för mig är liktydigt med småborgerliga värderingar eller ”medelklassvärderingar”). Vi kan kalla värderingarna PK-tänkande respektive SF-tänkande.

Överklassen – ”eliten” eller ”eliterna”, som den moderna beteckningen lyder – består i första hand av ledande politiker och mediafolk och höga tjänstemän inom det välfärdsindustriella komplexet, rikspolischef Dan Eliasson till exempel (som inte borde vara rikspolischef). Bland dessa grupper regerar PK-tänkandet nästan till hundra procent.

Det finns emellertid en grupp SF-tänkare även inom överklassen, till exempel företagare som har tjänat ihop egna pengar. De tänker annorlunda, men de har inget inflytande på det mentala klimatet i nationen, vilket delvis beror på att de skiter i frågan. De kan alltid sticka någon annan stans. (Till exempel till Portugal, där skattefrihet råder för pensionärer. Det är nog inte så listigt av finansminister Magdalena Andersson att försöka stoppa den flyktvägen, för alternativet är att hon får på sig ett gäng tvärilskna och rätt beslutsamma 65-åringar.)

Medelklassen består av den stora grupp som är landets ryggrad. Dit vill jag räkna folk som försörjer sig själva, antingen som företagare eller anställda, är rimligt skötsamma och på det hela taget håller nationen rullande, således både advokater och rörmontörer. Det som förenar dessa, trots att de må ha olika inkomst, är deras värderingar. De flesta är SF-folk.

Det finns dock även en avsevärd kontingent PK-tänkare inom medelklassen, framför allt personer med anställning inom det välfärdsindustriella komplexet som vare sig de tror på det eller inte måste framföra värdegrundsbaserade idéer i tjänsten. Man kan tänka på hur det var i det gamla Sovjetunionen och DDR. För att hantera livet gällde det att ansluta sig till det påbjudna tänkandet, trots allt en ganska mild form av fnaskande. Det hindrar inte att de flesta utsatta ärligt och uppriktig ansluter sig till PK-tänkandet. Under min tid som SIDA-anställd betraktade jag med förundran hur lätt mina kollegor trängde bort eller bagatelliserade biståndsverksamhetens uppenbara misslyckanden, vilket, tror jag, berodde på en kombination av grupptänkande och egennytta.

Underklassen består av alla dem som på ett eller annat sätt är bidragsförsörjda. Jag tror att de flesta av dessa är PK-tänkare, om inte annat så för att med självrespekt kunna ta på sig offerkoftan. Här finns också en hel del som PK-tänker å andras vägnar, till exempel flyktingaktivister som försörjs av Allmänna Arvsfonden.

I underklassen ingår förstås också de i sanning av politikerväldet svikna hjälpbehövande, till exempel ensamstående, hårt arbetande låglöneensammammor som på sin ålders höst framsläpar sina liv som fattigpensionärer.

Om jag hade lika mycket pengar som ett tredjeklassens forskningsinstitut inom det välfärdsindustriella komplexet som sysslar med genustänkande eller något annat onödigt till ingen nytta så skulle jag anställa smarta och engagerade samhällsforskare för att vetenskapligt utveckla mina just framförda hypoteser (och eventuellt komma fram till att de är åt pipan). Men eftersom den majoritet (tror jag) av svenska folket som tänker ungefär som jag inte har några forskningspengar så får du tills vidare nöja dig med mina hypoteser.