Sveriges ekonomi är stark, och går bra. Det förklarar finansminister Magdalena Andersson i vårbudgeten och i intervjuer. Som belägg anför hon att statsbudgeten går med överskott, som enligt hennes prognoser kommer att öka de kommande åren.

Om ekonomin har tillväxt ökar skatteintäkterna och saldot i statsbudgeten, eftersom ca 45 procent av de inkomstökningar som tillväxten skapar går in i de offentliga budgetarna. Men tillväxten är INTE en funktion av statliga budgetöverskott.

Orsakssambandet är det omvända. Det som höjt levnadsstandarden är inte att staten betalar ut bidrag utan att produktiviteten i ekonomin det senaste seklet ökat med en faktor på drygt 25. Resultatet har blivit inkomstökningar som politikerna till stor del lagt beslag på, och sedan delat ut, och berömt sig själva för denna prestation.

Om överskott i statsbudgeten är ett resultat av höjda skatter på arbete och investeringar – som det nu ser ut – blir överskottet ett mått på ekonomins försvagning. Ty höjd skatt på arbete och investeringar, och företagande, försvagar incitamenten för de ekonomiska mekanismer som skapar tillväxt.

Ett rimligt mått på ekonomins styrka är inte saldot i statsbudgeten utan saldot i bytesbalansen.

En elementär analys av ekonomin måste skilja mellan statsbudget och samhällsekonomi. Det relevanta måttet är den samhällsekonomiska kalkylen som visar hur de totala resurserna i ekonomin utnyttjas, och växer.

Ett av Sveriges problem är att vi, som vanligt, har en finansminister som inte kan skilja mellan statsfinansiella och samhällsekonomiska kalkyler. Det är, intellektuellt, som en trafikpolis som inte kan skilja mellan vänster och höger.