Patrik Engellau

Häromdagen var jag på middag hos ambassadören för ett sydeuropeiskt land. Till kaffet fick jag tillfälle att prata med ambassadören, som visade sig vara en intelligent och nyfiken kvinna. Det framgick snart att vi båda hade erfarenhet från u-landsbiståndsbranschen och jag berättade engagerat historien om hur jag förstört ett helt land (historien berättas även här).

När hon plötsligt förstod att jag inte bara stod och skröt, utan faktiskt haft åtminstone delat ansvar för ifrågavarande lands förstörelse blev hon alldeles paff, men inte för att jag haft fräckheten att förstöra landet, utan för att jag tog på mig i alla fall en del av skulden. ”Jag har aldrig förut träffat en svensk som erkänt minsta förseelse”, sa hon. Hon hade bott fyra år i Sverige, talade svenska och hade aldrig stött på en svensk som ansåg sig någonsin ha gjort fel. Hon menade att svenskarna i det avseendet troligen innehar europeiskt rekord.

Jag frågade vilket europeiska folk hon ansåg låg i andra ändan av skalan, alltså vilket folk som var mest benäget att se och erkänna sina eventuella brister. Tyskarna! sa hon. Tyskarna, överlägset. De har fått så mycket spö sedan andra världskriget att självkritiken har blivit en del av deras personlighet.

Är tysken då en kuschad människa? frågade jag. Nej, det ansåg inte ambassadören. Hon menade att tyskarnas högmod från förkrigstiden fått sig en törn så att de numera är särskilt behagliga människor. Det klär tyskarna med förbindlighet, ansåg hon.

Så tillbaka till mitt ankringsviksproblem från igår. Jag har även seglat en hel del i Tyskland. Tyskland har mycket lite kust för så många människor och dessutom består en stor del av kusten av sandstränder som lämpar sig illa som natthamn. Så i Tyskland måste båtarna knö ihop sig. Hur hanterar tysken det? Har han tendenser som vi svenskar att göra måne för att skrämma bort sin nästa? Låter han marknadskrafterna reglera saken?

I själva verket löser han problemet med hjälp av en överdådigt välkomnande artighet. När man kommer seglandes på kvällen och närmar sig ett lämpligt tilläggningsställe är det redan fullt med tyska båtar. De tyska besättningarna, som upptäcker den ankommande båten, ställer sig genast på sina däck, gör inbjudande rörelser med armarna och bereder sig att ta emot tampar som den nytillkomne kanske kastar till tyskarna för att göras fast i tyska båtar. Sedan blir det internationell förbrödring och samarbete medan man lägger båten rätt med spring och fendrar och allt.

Sådan är tysken. Vi ska avhålla oss från fisförnäma fördomar mot detta kulturfolk. Det är dags att inse att kriget är över.

Men jag kan ge mig fasiken på att åtminstone någon självgod tyskhatare håller mig för nazist för dessa ord.