Patrik Engellau

Titeln betyder ”rikedomens besvär”. Fattigdomens besvär är välkända sedan årtusenden. Mänskligheten har bittra erfarenheter av svält, sjukdom, krig och död i fattigdomens fotspår. Men rikedomens besvär, vad är det? Om vi bortser från spleen – den individuella miljardärens melankoli – så tror jag att överflödets dilemma framför allt manifesterar sig på samhällsnivå. Underligt nog verkar vi vara bättre på att producera ett överflöd än att konsumera det på ett värdigt sätt. Det är ymnighetens kval.

Låt mig ge ett exempel. Om man kliver upp till sista högsta etaget på Maslows behovstrappa står det ”självförverkligande” eller något ditåt, ofta med förklaringar som ”moral, kreativitet, spontanitet, problemlösning” etc. Det är sådant vi således förväntas hålla på med när vi har tid och pengar så det räcker.

Man skulle i så fall förvänta sig att ett land som Sverige vore fullt med poeter och andra slags skönandar, till exempel att det stod tavelmålare med stafflier i stället för romska tiggare i gathörnen. Men verkligheten antyder att vi hellre försörjer tiggare än tavelmålare.

Jag tror emellertid inte att problemet är att det råder större efterfrågan på tiggare än på tavelmålare. Problemet är att det finns nästan hur många potentiella romska tiggare som helst, men väldigt få bra konstnärer. Gud gör bara något dussin konstnärliga genier (om man räknar in alla sorter från tonsättare till poeter och skulptörer) per årskohort. När staten försöker leka Gud och gynnar de sköna konsterna med ökade anslag för att få fram fler konstnärssnillen så misslyckas detta kapitalt. Vi får bara mer dålig konst och obegriplig litteratur.

Detta är rikedomens dilemma. Vi kan inte hitta på några bra sätt att göra av med pengarna. Vad gör vi i stället då? Ja, de antika egyptierna byggde pyramider med sitt ekonomiska överskott, Brasilien byggde barockkyrkor och Frankrike slott. Sveriges motsvarighet är det välfärdsindustriella komplexet. Vi använder vårt överskott, som kanske motsvarar fyrtio procent av bruttonationalprodukten till att ta hand om folk.

Det som är unikt med den svenska modellen är att vi vill koncentrera vårt omhändertagande nit till att nästan endast omfatta dem på botten av samhällspyramiden. I andra samhällen har man valt att rikta omsorgen mot folk i toppen av pyramiden, se exempelvis Downton Abbey och andra skildringar av det viktorianska England.

Men så alltså inte i Sverige. Den svenska modellen har därför erbjudit utmaningar som saknats på andra ställen. Det första problemet är ungefär som det där med konstnärerna. I det svenska naturtillståndet har Gud inte skapat tillräckligt många bidrags- och omhändertagandekandidater för att det välfärdsindustriella komplexet skulle kunna spendera så mycket som fyrtio BNP-procent på att ta hand om dem.

För sin egen välfärd har det välfärdsindustriella komplexet därför tvingats att skapa nya svaga grupper i syfte att säkerställa ett tillräckligt flöde av klienter. Metoderna är legio. En är att inrätta nya sociala diagnoser, typ ”motoriskt utanförskap” för barn som inte är så bra i gymnastik och att sedan kräva specialinsatser för just detta särskilda behov. En annan metod är att införa nya pedagogiska teorier enligt vilka skolbarn inte behöver disciplineras och lära sig något så att de garanterat tillbakabildar all eventuellt medfödd anställningsbarhet och i stället blir livslånga klienter hos komplexet. En tredje metod är att importera klienter från Mellanöstern och Afrikas horn. Dessa importerade klienter är särskild värdefulla för komplexet eftersom de till skillnad från de infödda klienterna ofta är multibehövande. Till exempel kanske de inte bara behöver bostad och försörjning, utan också nya tänder och svenskundervisning.

På det viset har det svenska välfärdsundret utvecklats. Men välfärdsundret består inte bara av Försäkringskassan, Migrationsverket och ett stort antal socialsekreterare, utan har också sina ideologiproducerande instanser, exempelvis Södertörns högskola och en rad sociologiska och pedagogiska institutioner på allehanda andra högre lärosäten. Där utvecklas teorier som allihop går ut på att den svage ska sättas i centrum och förmås att bejaka och vidareutveckla sin svaghet i stället för att ta sig i kragen.

Till exempel kan man efter internationell förebild arbeta med begreppet ”kulturell appropriering”. Utgångspunkten är den som noggrant måste inskärpas i varje klient, nämligen att det finns en strikt hierarkisk ordning i samhället. Syftet med att inpränta detta i klienten är att han därmed inser att han är förtryckt och att han har rätt att kräva saker av sitt värdsamhälle varvid komplexet måste få mer makt och pengar så att kraven kan tillgodoses.

Hierarki finns även bland kulturerna. Vissa står högre än andra. Den vita västerländska, exempelvis, står högre än den svarta afrikanska. Nu kommer poängen: de lägre stående kulturerna får anamma idéer, beteenden och vanor från de högre, medan motsatsen ofta inte är tillåten. Turbanen, till exempel, var ursprungligen ett plagg för afrikanska kvinnor och en afrikan har därför anledning att bli kränkt om en vit kvinna – kanske till och med på ett foto i en modetidning! – bär turban. Turbanstölden är ett exempel på kulturell appropriering.

Med hjälp av sådana teorier kan komplexet inskärpa sina klienters identitet som klienter. Just därför kallas det identitetspolitik.