Patrik Engellau

Inte förrän jag rätt nyligen fick upp ögonen för Fader Antônio Vieira började jag förstå kyrkans roll för några hundra år sedan. Vieira var portugisbrasilianare och levde från början till slutet av 1600-talet. För svenskt vidkommande är han lite intressant i egenskap av den före detta drottningen Christinas förtrogne och biktfader i Rom. Men i den portugisisktalande – lusofona – världen är han fortfarande trehundra år efter sin död en stjärna som hyllas för sina bedrifter inom kyrkan, vilket i det här fallet betyder politiken och litteraturen. Diktaren Fernando Pessoa kallade honom ”den portugisiska litteraturens kejsare”.

Vieira blev jesuit i Brasiliens dåvarande huvudstad Salvador de Bahia. Jesuiterna hade ambitionen att dra till sig det intelligentaste och dugligaste som fanns i pojkväg och sedan utbilda dessa begåvade ungdomar till verktyg för Guds sak. En jesuit skulle inte bara bedja och förkovra sig i Bibeln, han skulle också delta i världen och påverka politiken. Att påverka politiken betydde, då liksom nu, att lirka med makthavare samt att övertyga folket. Lobbyism och opinionsbildning heter det numera.

Opinionsbildningen skedde i form av predikningar i kyrkan, ty det var där folket samlades och kunde talas till. Jag har länge vetat att det på den tiden varken fanns TV, radio eller tidningar, inte ens sociala medier, men det var först nu som det alltså slog mig att kyrkan var alla mediers konsoliderade moder. Kyrkan var alla TV- och radiokanaler, alla tidningar, alla mobiltelefoner samt internet. Ett enda monumentalt monopolmedium. Man anar vilken makt som kunde utövas utifrån en sådan plattform.

Jag tror att det fanns mer ”demokrati” i 1600-talets Brasilien än i det samtida Sverige. I Sverige hade kungen kyrkan till sitt verktyg. Prästerna predikade vad kungen ansåg att allmogen skulle höra. Men i Brasilien fanns ingen statskyrka. Kungen kunde inte beordra Vieira vad han skulle säga till folket. Därför kunde en sådan som Vieira driva en egen politik om han fick folket med sig.

Och det fick han. Redan i unga år fick han status som en rockstjärna. Kyrkorna blev smockfulla till hans predikningar, som anses vara retoriska mästerverk. Ungefär 200 stycken finns bevarade och ingår i landets litterära kanon.

Att utbilda sig till jesuitpräst innebar förstås att läsa Bibeln och lära sig teologi och latin, men det verkar framför allt ha handlat om att öva sig i talekonst. Det gällde ju att övertyga folket. När Vieira vid 34 års ålder vigdes till präst hade han övat retorik varje dag i mer än tjugo år.

När jag hör ordet retorik tänker jag på dammiga och självgoda snusmumrikar från Uppsala, men de exposéer jag hört av nutida talare med jesuitisk utbildning är något helt annat. De är tränade att trollbinda sin publik, att få den att ömsom skratta hejdlöst, ömsom torka en tår, ömsom lägga pannan i veck och resonera med sig själva. Jesuiterna är som ett slags allvarligt sinnade ståuppare. Jag tror att Vieira var en sådan talare. Samtidens hyllningar är otvetydiga och samtiden var troligen inte bakom flötet.

Att han var ett Guds verktyg betyder inte nödvändigtvis att han lydde sina överordnade inom jesuitorden. Han hade tvärtom egna idéer, vilket vid ett tillfälle, strax innan han for till Rom och träffade Christina, nog hade lett till att Inkvisitionen dömt honom till bålet om det inte varit för hans förankring bland folket.

Han hade framför allt två idéer som retade den världsliga överheten. Den första var att han ogillade att Brasiliens indianer förslavades. Jesuiterna hade för sig att skapa utopiska lyckoriken och behövde för detta särskilt naturliga och ädla människor vilket de menade att indianerna kunde passa till (om man bara fick dem att ge upp ovanor som kannibalism och vidlyftigt kopulerande och bli sådana äkta ädla vildar som Gud skapat dem till; jag skrev för övrigt om detta här). Vieira predikade därför att jesuiterna i stället för slavägarna skulle bli indianernas husbönder. Han fick till och med i uppdrag av kronan att skriva ett reglemente för hur de utopiska indianbosättningarna skulle byggas och ledas, hur de jesuitiska förmännens celler skulle se ut och hur dagsprogrammet skulle gestaltas i lägren. Men det blev inget av med det. Slavägarna vann den kampen och utvisade Vieira till Portugal. Indianerna förblev slavar i tvåhundra år.

Den andra idén var att han gillade judar. Judarna var bra handelsmän och bra att ha som medborgare. Att portugiserna försköt judarna på grund av sina fördomar var dumt, tyckte Vieira, ty det ledde bara till att judarna flyttade till Amsterdam och berikade holländarna som var Portugals och Brasiliens ärkefiende.

Christina var tjugo år yngre än Vieira. Hennes brev till honom är passionerade, men det är osannolikt, kanske otänkbart, att de hade någon affär.