Lennart Bengtsson

I ett välfungerande öppet samhälle är det få som är rädda för det skrivna ordet. I Sverige har motsatsen icke sällan varit vanligare. När August Strindberg uttryckte sig nedsättande om det oskarianska samhällets värderingar och dess institutioner fick han flytta utomlands för en tid. När man under 50-talet ville se mer ohöljda skildringar av den fria sexualiteten hamnade böckerna på den grå marknaden och var självfallet totalförbjudna på stadsbiblioteken. Gradvis blev mer och mer tillåtet och idag finns inga gränser när det gäller att offentligt skildra det hemskaste våld i ord och bild. Ett exempel är här inte minst den så populära och ekonomiskt framgångsrika svenska kriminalunderhållningen.

Att förbjuda vad det etablerade samhället anser vara olämplig litteratur tog sig kanske sina mest drastiska former i de nazistiska bokbålen där judisk och annan litteratur brändes upp under festliga former som påminde om det svenska valborgsmässofirandet. Inte minst var det unga aktivister, icke sällan studenter, som var i farten.

Bokförbränning av olämplig litteratur har långa traditioner och mycket finns att läsa. En av de bästa skildringarna finner man i Ray Bradburys framtidsroman Fahrenheit 451. 451 grader Fahrenheit eller  +233 °C är antändningstemperaturen för papper. I Bradburys undanskuffade civilsamhälle bevarade man den otillåtna litteraturen genom att utvalda medborgare lärde sig de förbjudna böckerna utantill innan de bränns.

Även i dagens Sverige avhänder sig samhället olämplig litteratur men det är inte längre skildringar av ohämmat våld och sex utan i stället det som man uppfattar som avsteg från den så abstrusa värdegrunden. Ingen skall få läsa vad som uppfattas som kränkande, till exempel att våld mot individer har ökat i Sverige och att kriminaliteten är större hos landets invandrare än hos dess urbefolkning. Inte heller skall det tillåtas sådant som kan uppfattas som kränkande mot exempelvis den islamska religionen eller mot andra starka värderingar hos de folk som kommit till Sverige de senaste åren, speciellt förstås om man bedömer att någon av dessa skulle reagera våldsmässigt.

Att skämta om religion som i Albert Engströms teckningar går idag inte för sig. Därför har man i biblioteken farit fram med verklig järnhand. De klassiska barnböckerna tas bort eller tillrättaläggs som hos Pippi Långstrump, Tintin eller den harmlöse privatdetektiven Ture Sventon med sina semlor. Till och med tecknaren Jan Lööf blev ombedd att rita om en del av sina teckningar som förlaget trodde skulle kunna kränka någon för att hudfärgen hos en del av skurkarna var i mörkaste laget eller näsan alltför utpräglad. I utländska medier gycklas denna svenska  ”bokbålspolitik” skoningslöst som framgår av denna bild.

Några exempel får illustrera dagens mentala bokbålsbränning och dess märkliga prioriteringar.

För en tid sedan meddelades det att biblioteket i Ekerö kommun inte avsåg att införskaffa Tino Sanandajis  nyutkomna bok Massutmaning. Bibliotekarien ansåg nämligen att boken inte var i överenstämmelse med bibliotekets värdegrund, då man inte köper in böcker som ”stöder rasism, manar till förföljelse eller på annat sätt strider mot de mänskliga rättigheterna”.  Till skillnad från Ekerös bibliotekarie har jag läst  Sanandajis bok och kan bekräfta att anklagelsen ovan är fullständigt obefogad. I så fall får man också förbjuda SCBs årsböcker.

En annan orsak kunde förstås ha varit hot från sociala medier.

Samma öde som Sanandajis bok lär också ha drabbat Charles Darwins  ”The Descent of Man” som biblioteket anser vara rasistisk och därmed inte lämplig litteratur för utlåning. Vi hoppas här vara felunderrättade. Däremot var det helt i sin ordning att få låna Adolf Hitlers ”Mein Kampf” liksom Karl Marx ”Das Kapital”. Efter påtryckningar blev dock bibliotekarien tillsagd av kommunstyrelsen att anskaffa Tino Sanandajis bok varvid hon ansåg sig ha blivit utsatt för en kränkning.

Uppenbarligen har det blivit så i Sverige att myndigheter eller till och med enskilda tjänstemän på olika nivåer kan göra sin egen värdegrundstolkning och som i detta fall självsvåldigt besluta vad kommunens medborgare skall få läsa. Här behöver man inte ens utfärda anvisningar utan man överlåter detta till tjänstemännen på fältet som förväntas känna på sig vad som går och vad som inte går. ”Värdegrundsbalken” är nämligen inte utskriven som normala förordningar och följer därför en tradition som ofta tillämpas i totalitära stater. I DDR och Nazityskland kända man instinktivt på sig vad man skulle tycka och inte tycka. Folk där var välordnade och väluppfostrade och gjorde sällan några dumheter. Man hade lärt sig betydelsen av att ”ligga lågt”.

Att ett sådant förhållningssätt på alla sätt är förkastligt borde de flesta inse, inte minst landets journalistkår. Den behövs faktiskt för att förhindra detta slag av brott mot det fria samhället och det fria ordet. I dagens Sverige förefaller inte detta vara fallet. Den så kallade ”fjärde statsmakten” finns inte längre som en oberoende faktor utan den har blivit helt subordinerad den traditionella makten. Frihetens och öppenhetens röster finns numera endast på det vildvuxna ”Internet”.

Vi hoppas här att Sveriges medborgare bestämt sätter ned fötterna för att få stopp på dagen skrämmande utveckling.