Patrik Engellau

De antika egyptierna var de första och sista som byggde pyramider (om vi glömmer likartade försök av latinamerikanska indianer). Detta faktum väcker två betydelsefulla frågor: Varför byggde man pyramider? och Varför följde inga andra folk detta märkvärdiga initiativ?

Jag tror att pyramiden utgjorde en arkitektonisk gestaltning av det egyptiska samhället. Högst upp fanns en enda person, nämligen farao, sedan kom allt lägre och bredare hierarkiska nivåer. Farao skulle helt enkelt begravas i en modell av sitt samhälle. Ganska tilltalande idé, tycker jag.

Pyramiderna byggdes för att beses av alla i evärdeliga tider. Det märkvärdiga är att faraonerna inte aktade för rov att skriva sitt folk på näsan vilka bördor folkmajoriteten på de lägsta nivåerna tvingades bära. Faraonerna skämdes helt enkelt inte, kanske för att de faktiskt ansåg sig vara gudar, och folket knorrade inte, kanske för att de också ansåg faraonerna vara gudar.

Att pyramidbyggeri inte blev någon allmän vana hos efterkommande kulturer beror antagligen på att ledarna hade visserligen svaga, men ändå skrupler. De drog sig för att påminna folk om hur deras samhälle egentligen såg ut. Kan du tänka dig att kung Carl XVI Gustaf skulle låta bygga sig en grav som såg ut som fyra mot varandra lutade trianglar med en bas på 230 meter och en höjd på 146 meter? Och kanske placera den på Södermalmstorg där den skulle bli mer än tre gånger så hög som Katarinahissen?

Man fattar varför pyramidkonceptet aldrig blev någon internationell hit.

Med denna inledning vill jag bara säga att samhällen nästan alltid är pyramidliknande hierarkier. Levnadsvillkoren i toppen är regelmässigt överlägsna dem i botten. Därför strävar de flesta människor om att komma så nära toppen som möjligt.

Denna strävan tvingar samhällena att inrätta regler för tillsättandet av de förnämsta positionerna. För att det inte ska bli för mycket bråk strävar samhällena att välja regler som uppfattas som rimliga av folkflertalet.

I Europa var det länge självklart att de förnämsta positionerna skulle tilldelas de förnämsta människorna, det vill säga adeln. Adeln hade fram till den franska revolutionen särskilda i lagen fastställda privilegier, till exempel monopol på åtminstone en del av de förnämsta positionerna.

Denna ordning upphävdes vid 1700-talets slut, i Sverige genom Förenings- och säkerhetsakten, som Gustaf III märkvärdigt nog genomdrev redan några månader före Bastiljens stormning. Avskaffandet av adelsprivilegierna var en idé i tiden.

Därmed gjorde meritokratin sitt triumfartade inträde i historien. De förnämsta positionerna skulle inte längre tillsättas ur vissa släkter, utan med vem som helst som hade den rätta förtjänsten och skickligheten. Vilken bondpojk som helst kunde göra raketkarriär såframt han hade lämpliga meriter.

Meritokratin känns nog för de flesta som en demokratisk ordning. Om vi själva inte har meriter nog att ta oss till toppen så vill vi nog att de förnämsta tjänsterna ska besättas med de dugligaste människorna. Det är bättre att bli styrd av kompetenta människor än av några som hamnat i beslutspositioner av en sinkadus. Meritokratin är ett legitimt system.

Antag, emellertid, att jag kommer med följande förslag till dig. Jag tycker att vi ska vika ett antal, kanske alla, framstående positioner för folk som inte meriterat sig för dessa poster på normalt, meritokratiskt sätt, utan tvärtom saknar tillräckligt acceptabla meriter. Vad skulle jag ha att vinna på att styras av en andra- eller tredjesorteringens människor? skulle du kanske fråga. Ingenting, skulle jag svara, poängen är att samhället har en skuld till tredjesorteringen och denna skuld kan bara sonas genom att värdiga representanter för tredjesorteringen också får de förmåner som tidigare reserverades för de särskilt kompetenta och meriterade.

Dumskalle, hade du nog svarat.

Men det är just detta den så kallade identitetspolitiken handlar om ifall man skalar bort känslosvallet och betraktar företeelsens kärna. Kvinnor, aboriginer och transpersoner måste fram, inte för att de nödvändigtvis kan något, utan för att de är kvinnor, aboriginer och transpersoner. Det är som att adeln skulle ha vissa jobb för att den var adel.

Den romerske kejsaren Caligula påstås ha utsett sin häst Incitatus till konsul. Det var att driva identitetspolitiken för långt. I tangentens riktning föreslår föreningen Djurens Vänner en åkersork till hovrättspresident.