Patrik Engellau

Chefsliberalen Jan Björklund förklarade i debattprogrammet Agenda att slöjan är ett uttryck för muslimskt kvinnoförtryck. Vad han ville, till exempel att förbjuda slöjan, framgick emellertid inte. Sedan sa han att han vet att en del muslimska kvinnor som inte är förtryckta frivilligt tar på sig slöja och att detta är helt förenligt med hans uppfattningar om det rätta och det riktiga, liberal som han är.

Om Björklunds avsikt bara var att ventilera en allmän åsikt utan särskilda konsekvenser för svensk politik kan detta få passera, men om han, i egenskap av ledande politiker, menar något mer handfast, till exempel statliga ingrepp mot slöjor, bör saken synas i sömmarna, ty det här är inte enkelt.

Björklunds uppfattning är alltså att det finns två sorters slöjmuslimer: sådana som är hedersförtryckta och sådana som inte är det. Den första sorten ska ha någon sorts stöd av staten av staten för att slippa ur sitt förtryck, den andra får gå fri. Hur ska det då gå till?

Jag kan bara komma på ganska otympliga lösningar, till exempel att muslimska kvinnor som vill bära slöja får ansöka om slöjkort hos den statliga Slöjinspektionen, lite som körkort. Myndigheten undersöker om den sökande är utsatt för hedersförtryck. Om ej beviljas slöjkort. Och om den sökande befinns förtryckt? Ska hon då nekas slöjkort? Hon blir väl inte mindre förtryckt för det.

I all sin kantighet visar exemplet att det inte handlar om klädesplagget utan om en kultur med dess i svenska ögon olämpliga värderingar och beteenden. Och kulturer rår politikerna inte på, i varje fall inte med sina två standardverktyg, alltså budgetar och regler.

För svenska politiker blir det naturligtvis särskilt ogörligt att hantera hedersförtrycket eftersom överheten sedan länge bekänner sig till multikulturalismen och har bestämt att Sverige ska hedra och tillåta andra kulturer. Den muslimska kvinnosynen är liksom den svenska fundamentala drag i respektive kultur.

Jaha, politikerna menade inte riktigt det där med multikultur? De menade att utlänningar gärna får komma till Sverige och ha med sig vanor som är kompatibla med svenska uppfattningar om hur livet bäst ska levas? Men då är vi ju inte anhängare av multikultur i någon seriös bemärkelse. Så tror jag faktiskt att det är, eller åtminstone borde vara. Min första slutsats är därför att Björklunds första åtgärd borde vara att upphäva beslutet om att Sverige ska vara multikulturellt. Betänk vilket veritabelt krokben följande formulering i proposition 1975:26, korrekt läst innantill, måste lägga för varje försök att förmå en from muslimsk far att sluta trakassera sin dotter:

Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

En sådant upphävande skulle kanske inte betyda så mycket i sig, men det skulle skapa möjligheter för andra insatser i syfte att mer resolut verka för invandrares assimilering i Sverige.

Den första åtgärd som faller en i tankarna är förstås utbildning för nyanlända. Vid sidan av SFI skulle man kunna inrätta ett parallellt ämne som hette svenska värderingar för invandrare, SVFI, självklart med examensprov och betygssättning.

Men det finns åtminstone två problem med den fina idén. Det första problemet är att Sverige inte bestämt sig för vad landet har för värderingar. Värderingarna finns nog där, men ingen har formulerat dem med den grad av precision som behövs för att de ska kunna presenteras i läroböcker. Att komma dragande med Värdegrunden, som svenskarna själva inte begriper, duger inte. Själv skulle jag göra en antologi med utdrag ur den svenska litteraturskatten att sätta i händerna på migranterna. När de läst och förstått Geijers Odalbonden och Runebergs Bonden Paavo har de kommit långt i sin nysvenska förkovran.

Det andra problemet är nog ännu svårare, nämligen att de nyanlända kanske inte vill försvenskas. Kanske vägrar de inte att läsa Bonden Paavo, men väl att börja betrakta honom som föredöme. Jag tror inte att myndigheterna kan göra något åt detta dilemma. Möjligen gör det inte så mycket ty folk, även nyanlända, lämnar med åren spår efter sig i olika myndighetsregister och när vederbörande efter en avsevärd prövotid ansöker om svenskt medborgarskap går det lätt att fastställa om han betett sig på det svenska sätt vår kultur föreskriver vad han än innerst inne råkar hysa för värderingar.