Patrik Engellau

En bekant framförde följande fundering:

Kommer du ihåg barnmorskan som för sitt samvetes skull inte ville göra aborter? Hon blev utbuad av pk-ideologerna. Vi kan jämföra med journalisten som för sitt samvetes skull smugglade in en afghansk migrant i Sverige (och blev dömd för det). Han blev hyllad av pk-etablissemanget.

Frågan är varför två personer som båda följer sitt samvete blir så olika sedda, den ena avfärdad och den andra ärad.

Läsaren inbjuds härmed att fundera över denna paradox (om det nu är en paradox; kanske är hela problemformuleringen felaktig). Förklara det mentala tillstånd hos bedömarna som gör att två lika samvetsömma människor får så olika betyg.

Förklaringar av typ att bedömarna är dumma i huvudet gills inte. Skriv gärna in din förklaring som kommentar till den här texten. Förhoppningsvis har du kommit på något bättre än min standardförklaring, som följer nedan.

Man måste alltid sätta kyrkan mitt i byn. Kyrkan i det här fallet är Marx diktum att ett samhälles dominerande tänkesätt är den härskande klassens tänkesätt. Sverige styrs av ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Om man kan visa att den etablerade bedömningen av barnmorskan och journalisten gynnar maktens intressen så är förklaringsjobbet gjort.

Varför gillar inte makten den samvetsömma barnmorskan? Det är lätt. Alla makthavare är anhängare av någon variant av principen ”du ska inga andra gudar hava jämte mig” eller ”mitt ord är lag”. Nu råkar politikerna i Abortlag (1974:595) ha bestämt att abort är tillåten fram till den artonde graviditetsveckan.

Med vilken rätt kan någon annan makt upphäva vad politikerväldet beslutat? Vad stödjer sig barnmorskans samvete på? Någonting som skulle vara högre och mäktigare än Sveriges riksdag? Finns sådant? I detta perspektiv inser man direkt att barnmorskan är en sorts subversiv kraft, en statsfiende, helt enkelt. Självklart måste lojala medborgare ta avstånd från barnmorskan och hennes anhang av potentiella samhällsomstörtare.

På liknande sätt är det lätt att visa att journalisten tvärtom på ett djärvt sätt visserligen kanske brutit mot svensk lag – vi får se hur det går när dom från första instans överklagas – men ändå strävat efter att ge makten mer utrymme och svängrum. Notera att migrantsituationen i Sverige är rena julafton för det välfärdsindustriella komplexet. I en situation, för ett antal år sedan, där de offentliga hjälpande och omhändertagande institutionerna höll på att förlora expansionsmöjligheterna på grund av brist på behövande inhemskt födda svenskar blev migrationen, som döptes till flyktinginvandring, en enastående lycklig tilldragelse. Komplexet stod plötsligt inför ett till synes outsinligt flöde av ofta totalbehövande nya klienter. Det fanns inte längre några gränser för Migrationsverkets, Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens, socialförvaltningarnas och andra hjälpande instansers tillväxtchanser.

Jo, det fanns en risk för käppar i hjulet, nämligen om åtgärder vidtogs mot de resebyråer som ibland kallas människosmugglare och som utgör den rimligt säkra plattform på vilken hela verksamheten vilar. Journalistens tilltag var symboliskt. Han gjorde sig till ett levande föredöme för hela den nischade resebyråbransch som förser det välfärdsindustriella komplexet med nya klienter och därmed säkerställer dess överlevnad och expansion under överskådlig tid. Han blev en hjälte och, om domen går i verkställighet, en martyr.