Patrik Engellau

Ett medfött drag hos mig som jag har haft mycket användning av är att jag är skeptisk, sjukligt skeptisk, skulle några säga. Jag tror knappt på någonting förrän det är fullständigt bevisat och inte ens då är min tilltro mer än provisorisk.

Till exempel trodde jag aldrig på det där med ryska miniubåtar, inte ens under de mest dramatiska åren på 1980-talet, då hela Sverige, i varje fall det officiella Sverige, stod skälvande av ilska och blodtörstigt önskade att vårt försvar skulle lyckas spränga upp någon smygande sovjetisk inkräktare från Östersjöns botten medan TV var där och filmade.

Som du kanske förstår blir man inte alltid populär när man inte riktigt ser precis det som alla andra ser. Att på 80-talet ifrågasätta de sovjetiska gränskränkningarna var då ungefär lika uppskattat som att idag säga att den där Trump kanske inte är så genomrutten i alla fall.

Det som räddat mig från att drivas bort som biltog (slå upp detta användbara ord) från den sociala gemenskapen är att jag är lika – eller kanske ännu mer – skeptisk mot mina egna föreställningar som mot andras. Jag är plågsamt medveten om att jag kan ha fel och att även när jag får rätt så kan det bli på fel sätt. (I historieboken På spaning efter Moder Sveas själ från 1987 förutsåg jag den totala omdaning som nu tycks vara på väg i världen men att den skulle se ut så här med folkvandringar och allt hade jag ingen aning om.) Dessutom kan jag ta emot och låta mig påverkas av argument (observera att detta är något helt annat än att mobbas till instämmande genom påstridigt socialt tryck vilket verkar vara den vanligaste formen av ”debatt” i vårt land).

Efter detta självförhärligande ska jag bekänna att jag inte är övertygad om att president Trump av Amerika är fullt så usel och tarvlig som alla väluppfostrade människor i Sverige och en stor del av motsvarande grupper i USA tycks anse. Visst, Trump kanske blir ställd inför riksrätt och avsatt eller till och med mördad när som helst och, visst, han har en i många avseenden stötande personlighet, visst, han är stöddig och skrytig, slarvar ibland med fakta och uttalar sig olämpligt om kvinnor, visst, allt det där, men han är också skarpögd, begåvad, självironisk och uppriktig.

Hur kan jag tycka något positivt om mannen? Intuition och magkänsla, såklart, hur bedömer vi annars människor – eller eventuellt falska nyheter om sovjetiska miniubåtar, för den delen?

Vad, om något, talar då för Trump? Tja, dels, förstås, smaklösheten i hans motståndares förtalskampanjer. Ta till exempel den här med Whoopi Goldberg ur högen. Fem kvinnor hatkacklar mot presidenten.

Sedan tror jag mig ha kommit på en annan sak. När presidenten förekommer i korta videoklipp gör han ofta ett osympatiskt intryck (vilket troligen är avsikten hos dem som gjort och publicerat klippen). Men när han får tillfälle att breda ut sig över tiden och själv styra skeendet förefaller han åtminstone för mig mer vederhäftig. Visserligen inte som en normal, slipad politiker – om det är det vi vill ha – utan mer som en adrenalinstinn, målmedveten, självupptagen medborgare som uppriktigt vill göra sitt land stort igen. Om du har en timme och 18 minuter eller del därav så ta en titt på den här presskonferensen från häromdagen.

Till exempel har jag svårt att fatta att det inte skulle vara bra, som Trump själv säger, om han kunde komma överens med Putin. Jaha, du tror att han i så fall skulle sälja ut Baltikum till ryssarna? Kan någon föreställa sig, som han säger med början ungefär 53 minuter in i programmet, att Trump skulle vara mera eftergiven mot Putin än Hillary Clinton?

PS Det länder Jonas Thente på Dagens Nyheters kulturredaktion till heder att han uppmärksammar hur media ibland djävlas med fiender som Trump (http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jonas-thente-trollen-tranar-efter-fake-news-fran-oppositionen/) och visar hur svårt det är att veta vad som är sant i medierna.