Mohamed Omar

Richard Nixon vann presidentvalet 1972 i en av de största jordskredssegrar som någonsin noterats i USA. Två år senare tvingades han lämna Vita huset i vanära. Vad hände? Watergate hände.

Under återvalskampanjen greps fem inbrottstjuvar i det demokratiska partiets högkvarter i Watergate. Det blev början på en serie skandaler med kopplingar till Vita huset.

I boken The Ends of Power (1978) ger Nixons stabschef Haldeman sin version av händelserna. Han menar att Nixon inte varit den första att göra de saker han fördömdes för. Lyndon Johnson lät FBI sätta avlyssningsapparater i både Nixons hotellrum och i flygplanet han använde under presidentvalskampanjen. Avlyssning hade också bedrivits av Kennedy. Roosevelt var den förste som installerat avlyssningsapparatur i Vita huset.

Samma försvar använder också Nixon själv i TV-intervjuerna med David Frost 1977 och i sina memoarer. Han hade bara gjort vad andra presidenter gjort före honom för att skydda nationens säkerhet.

Argumentet drivs också av den konservative journalisten Victor Lasky i boken It Didn’t Start With Watergate (1977). Lasky menar att det framför allt var medias fel att Nixon fick gå. I sin bedömning av presidentens handlande var media betydligt tuffare än mot tidigare presidenter. Roosevelt använde till exempel FBI för att komma åt personer som motsatte sig USA:s inträde i andra världskriget och under Kennedy var CIA inblandat i planer på att röja Castro ur vägen.

Nixon hade som ingen tidigare president media emot sig, en media som nöjde sig med Ted Kennedys otillfredsställande version av omständigheterna kring älskarinnans Mary Jo Kopechnes drunkningsdöd i Chappaquiddick, samtidigt som man tolkade allt Nixon gjorde på värsta tänkbara sätt.

Känns det igen? Obama hade media på sin sida och allt han gjorde tolkades välvilligt. Den nye presidenten Donald Trump har media emot sig och allt han gör tolkas illvilligt. Det maktblock som Haldeman och Nixon betraktade som aktivast i att störta Nixon, var media. Men inte ens då var dess makt total. Nixon vann valet 1972, liksom Trump 2016, trots massivt motstånd från media.

Under sin tid i Vita huset befann sig Nixon i ett pressande underläge genom motståndarnas dominans inom etablissemangsmedia. Han och hans medarbetare kände sig utsatta för en ständig belägring. Såväl i sina memoarer som i Frost-intervjuerna diskuterar Nixon medias roll. I en av Frost-intervjuerna konstaterar han:

Den största maktkoncentrationen i Förenta staterna i dag finns inte i Vita huset, inte i kongressen, inte i högsta domstolen. Det är i massmedia… Detta är ett förhållande som i högsta grad skulle ha oroat grundlagsfäderna… De sökte åstadkomma maktbalans: presidentmakten balanserade kongressen, som balanserade högsta domstolen. Men det finns ingen kontroll eller balans ifråga om TV-bolagen och tidningarna. Mot dem är man hjälplös. Deras lögner och förvanskningar är man maktlös emot.

Frågan är om fientlig media idag kan lyckas bygga upp ett tryck som kan störta Trump. Det är svårt att säga i detta skede, men vi vet att det finns en avgörande skillnad mellan 1970-talet och 2010-talet: internet.

Trump har något som Nixon inte hade: Facebook och Twitter. Det gör att han kan tala direkt det amerikanska folket utan något filter som förvränger eller klipper bort stycken. Vita husets presschef Sean Spicer har kallat presidentens Twitterkonto med dess 24 miljoner följare för en ”direktlina till det amerikanska folket”.

Medias makt tycks alltså ha minskat. Den får numera stå ut med att själv bli granskad och felaktigheter eller ”fake news” sprids med vindens hastighet över hela nätet. I en intervju med CBS-programmet 60 Minutes sade Trump att sociala medier hjälpte honom att vinna valet. Det återstår att se om de kan hjälpa honom att sitta kvar i den allt intensivare kraftmätningen med gammelmedia.