Patrik Engellau

Jag tror att vi fortfarande i Sverige har föreställningen att saker och ting fungerar enligt regelverket, att brandkåren rycker ut med högsta fart när en eldsvåda hotar, att dugliga tjänstemän i Skolverket genast skrider till verket för att rätta till situationen om det skulle brista i disciplin på ett antal skolor, att riksdagens skarpaste hjärnor sitter och funderar över vad flyktingkrisen egentligen beror på och vad de lojala och välmenande tjänstemännen i olika myndigheter ska få för instruktioner för att komma till rätta med svårigheterna.

Vi föreställer oss helt enkelt att maskineriet fungerar. Visst inser vi att fel kan begås och att det rentav kan förekomma slarv i myndigheterna, men vi är övertygade om att sådant är undantag. Grundregeln är att svensk offentlig förvaltning fungerar. Och om den inte gör det så behövs det bara att en beslutsam politisk ledare ryter till så att folk tar sitt ansvar och grundregeln åter börjar gälla.

Jag upptäckte denna grundföreställningen om det fungerande maskineriet när jag misslyckats med att rädda Sveriges skolor (kolla här om du är intresserad av de besvärande detaljerna). Jag berättade för kloka och erfarna människor om mina erfarenheter och min dystra slutsats att det kanske inte går att rädda den svenska skolan. De kloka och erfarna såg på mig med tvivel och förundran och undrade om jag skämtade. Det är klart det går! sa deras blickar. Att något på allvar skulle vara förlorat i Sverige gick inte in i deras hjärnor. De kunde inte tänka den tanken.

Grundföreställningen om det fungerande maskineriet är själva fundamentet för svensk politik. Denna föreställning uttalas aldrig och behöver inte uttalas eftersom den artikulerar en inställning som är självklar för oss. Vi anser oss ha ett antal partier med olika uppfattningar om hur problem ska lösas och vi tror mer eller mindre på de föreslagna lösningarna, men vi kan inte tänka oss att det kanske är så att inget parti har någon lösning som fungerar.

Jag tror att vi bör öva oss på att tänka att inget parti kanske har någon lösning (på någon enskild fråga vill jag gärna lägga till med risk för att du skriver av mig som extremistpessimist). Betänk dock att grundföreställningen om det fungerande offentliga maskineriet är ett internationellt unikum. Historiens naturtillstånd är rövar- och utsugarstaten som inte alls sysslar med att tjäna folket utan i första hand bekymrar sig över olika särintressens önskemål.

Häromdagen hade jag ett stimulerande samtal med en klok och erfaren riksdagsledamot som presenterade en illustrativ liknelse över riksdagens arbete förr och nu.

Han jämförde med hjärtats mekanismer. I det friska hjärtat, sa han, samarbetar alla delar. Elektriska impulser initieras i förmaket och förmår kammaren att medelst beslutsamma, kraftiga pumprörelser cirkulera blodet i kroppen. Det finns ett slags biologiskt ledarskap, sa riksdagsledamoten, som håller takten och ser till att allting fungerar.

Men ibland fungerar inte förmaket som det ska, sa han och höll upp ett finger för att jag skulle inse att hans poäng nu var på väg att lanseras. Maskineriet fungerar inte längre enligt grundkonceptet. Det kommer inte en impuls, utan hur många som helst. Det kallas för flimmer. Då vet inte resten av hjärtat vad det ska göra. Det förlorar beslutsamhet och kraft. Så är det med riksdagen numera, hävdade han. Den har ingen vilja och medvetenhet och ingen beslutsamhet och styrka. Den bara står och flimrar och pladdrar.

Jaha, sa jag, det du säger skulle kunna tolkas som att du längtar efter en stark man som fick riksdagen att lyda och gå i takt. Att du alltså egentligen är en sorts fascist eller nazist.

Det har du rätt i, sa han, så skulle det kunna tolkas.

Vi begrundade detta och tog ytterligare en kaka till kaffet.