Den politiska korrektheten har många ben att stå på. Ett av dem är dyrkan av mångkultur. Ett annat är att till varje pris utplåna skillnader mellan kvinnor och män. Ett tredje ben är upphöja miljön till en ödesfråga.

Detta sista område är det som diskuteras minst bland fritänkare. Det har blivit en så självklar del av vardagen sedan åtskilliga decennier så man tänker kanske inte på att ifrågasätta det. Ordet miljö dyker numera upp på samhällets alla områden. Vi bombarderas med det så fort vi går in i en livsmedelsaffär. Varenda offentlig skrivelse innehåller långa passusar om miljön. Begreppet ”bra för miljön” har blivit ett centralt argument i kommersen. Många företag satsar stora pengar på att framstå som ”gröna” och miljökonsulterna har en lysande konjunktur. Vad är egentligen ”bra för miljön”?

Det går sannolikt att enas om vad som kan vara riktigt dåligt för miljön. Att det inte är så lyckat att sprida stora mängder långlivade gifter typ DDT eller sprida tungmetaller som vid kvicksilverbetning kan nog de flesta förstå efter lite eftertanke. Men bortom sådana uppenbara exempel är frågan betydligt svårare än den kan verka.

Är exempelvis ett odlingslandskap en bra miljö? Även om man nu aldrig så religiöst håller sig till KRAV reglerna. Den relevanta frågan som måste ställas är för vem? Jordbruk handlar i princip alltid om monokulturer. Förutom de arter som odlas eller uppföds så gynnar det därför ensidigt vissa arter som oftast benämns skadedjur eller ogräs medan andra helt försvinner. Att avgöra om det är bra eller inte blir en strid om påvens skägg. Storstäder brukar oftast betraktas som dåliga miljöer. Men det anser nog inte duvor eller kråkor om de kunde tycka. Och än mer nöjda där är råttor och kackerlackor.

Det engelska kulturlandskapet uppfattas nog av många, särskilt av dem själva, som en riktigt bra miljö. Samtidigt är det helt artificiellt och många arter borta eller utrotade. Förutom det parkliknande växtvalet har landskapet säkert utsatts för en omfattande utdikning. Miljöfundamentalister av idag brukar hylla kärr och eländiga marker medan man förr såg till människans önskemål. Så enigheten är liten. Vi får tacka våra förfäder för den omfattande dränering de gjorde i våra kulturområden. För det som redan är gjort brukar bli accepterat och ibland även uppskattat.

Ibland händer det oväntade. Efter det stora kärnkraftshaveriet i Tjernobyl evakuerades ett stort område. Det upplevdes nog till en början som helvetet på jorden av de miljöfrälsta. Att det istället snabbt skulle bli ett ganska paradisiskt tillhåll för vilt av alla de slag väntade man sig inte.

Själva radioaktiviteten i marken ska inte bagatelliseras, för långlivade arter som människor är det avgjort en dålig miljö. Men för vilda djur vars medellivslängd oftast är mindre än ett år är avsaknaden av människor långt viktigare än en marginellt förkortad livslängd.

Arter på jorden har ofta en naturlig utbredningsgräns. Det är också helt rimligt att dessa arter är ovanliga och bestånden högst varierande i ytterområdena. Men dessa gränser vill ambitiösa miljöivrare ofta inte kännas vid. Ett bra exempel på det här fenomenet utgör projekten om vitryggig hackspett som såväl Naturskyddsföreningen som Nordens Ark bedriver (och slåss om, se denna länk). Visst finns det skyddsvärda djur men den vitryggiga hackspetten hör inte dit. En snabbkoll på Wikipedia visar att den finns från Norge i väster till Kamtjatka i öster. Hos oss är den sällsynt eftersom vi ligger i kanten av utbredningsområdet. Men totalt finns det åtskilliga miljoner individer. Skyddsvärdet består enbart av att man anser att en ”svensk” population är viktig. Det är knappast en vettig prioritering. Tyvärr är den här typen av pseudoverksamhet vanlig i miljöorganisationer.

Vi utsätts dagligen för en hel hoper med miljöcertifieringar och ”rödlistor” som underhålls och utvecklas av ivriga medarbetare och antalet växer hela tiden. Att sedan fiskarna på listorna ibland kanske växlar med de naturliga populationssvängningarna är inget som tycks störa bilden. Syftet är alltid att begränsa den personliga friheten och att öka skuldmedvetenheten att också du är med och ”förstör planeten”. Inte sällan finns ett rent människoförakt med i bakgrunden. Oftast är dessa konsekvenser och uttalanden brutalt överdrivna och ibland totalt missvisande.

Sensmoralen av det här är att ”bra miljö” är ett subjektivt begrepp och det är därför ett dåligt mål. Enorma summor läggs på ”miljökonsekvensutredningar” som sannolikt mestadels är helt onödiga. En hel armé av myndigheter och företag står beredda att hjälpa till, ett miljöindustriellt komplex som slukar stora delar av våra skatter. Vägbyggen försenas och omleds på grund av någon liten blomma som kanske finns i miljoner i Sibirien. Politiker, journalister och företrädare för dessa ofta mäktiga intresseorganisationer framställer sina krav som absoluta och livsviktiga. De uppträder precis enligt den politiska korrekthetens normer och får inte ifrågasättas. Och som annan politiskt korrekt verksamhet skymmer den vår sikt och korrumperar vårt samhälle.

Precis som det finns god välfärd så finns det gott miljöarbete. Men i båda fallen måste gränser ständigt sättas och diskuteras. Det miljöindustriella komplexet har fått härja ostört mycket länge och har kanske banat väg för de andra avarterna.

Steven Jörsäter har en bakgrund som astronom vilket möjliggör ett perspektiv bortom helikoptern. Han har ett brett intresse för natur, vetenskap och samhälle. Han är med och organiserar en tvärvetenskaplig föreläsningsserie som har pågått i tio år på Karolinska Institutet med titeln ”Vad är Liv”, något som också har resulterat i en bok. Han hyser en stor oro över att såväl vetenskap- som naturorganisationer har kidnappats av särintressen och av undergångsmentalitet. Han ser med förfäran på avsaknaden av ett fungerande offentligt samtal i vårt land. Han är verksam som egen företagare i Täby.